Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christina Gyllenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde ingenstädes finnas och ingen ville åtaga sig
det ansvarsfulla kallet att ställa sig i spetsen
för hären och riket. Följden blef, att hela hären
förskingrades. Bönderne drogo sina färde med harmen
i hjertat, men största delen af adeln red om aftonen
till Tynnelsö, just som danska hären ryckte in i
Strengnäs. Det skedde om måndagen den 20 Februari.
På Tynnelsö öfverlade herrarne ytterligare med
hvarandra och kommo till det beslut, att man skulle
dagtinga med fienden. Biskop Mats skref genast till
herr Otto Krumpe och begärde och fick lejd, och
på tisdagen red han med några af sitt kapitel in
till Strengnäs att dagtinga med herr Otto. De kommo
då öfverens om ett elfva dagars stillestånd från
den 21 Februari till den 3 Mars, hvarunder fienden
hvarken skulle bränna eller mörda – »rof kunde ingen
förtaga dem» –; men de svenske herrarne skulle komma
tillsammans och bestämma, antingen de ville slåss
eller gå herr Otto tillhanda på konung Christians
vägnar.
Bud och bref gingo nu öfver alla landsändar att
sammankalla herrarne till ett möte i Upsala. Detta
sammanträdde ock. Erkebiskop Gustaf Trolle infann sig
der jemte biskoparne Mathias från Strengnäs och Otto
från Vesterås, vidare Sten Thuresson, Holger Carlsson,
Erik Abrahamsson, Johan Arendtsson, Bengt Gylta,
Knut Bengtsson och Knut Nilsson. Desse voro bland de
svenske herrarne de förnämste. Men dessutom infunno
sig äfven herr Otto Krumpe och herr Carl Knutsson
med några fänikor krigsfolk. De församlade herrarne,
huru fåtalige de än voro, uppträdde å riksens råds
vägnar. Väl skickade man bud till Stockholm och inbjöd
fru Christina och de riddersman, som voro samlade hos
henne, att infinna sig i Upsala, men denna inbjudning
blef obesvarad och utöfvade intet inflytande på
mötet. Den närvarande Gustaf Trolle betydde mera än
den frånvarande qvinnan, och den danska krigsstyrkan
tjenade att ständigt hålla herrarne för ögat den
främmande konungens makt och krigslycka. Herr Otto
uppvisade äfven sin konungs fullmaktsbref för honom
»att säga alla vilja och vänskap till, som sig till
vänlig dagtingan gifva ville».
De ord, som äldre historieskrifvare inlägga i
erkebiskop Gustafs mun, må vi höra. De kunna väl
tagas som hufvudinnehållet af hvad som denna tid
anfördes för att på svenske män verka till förmån
för den danske konungen. »Nogsamt kunde man finna
förut», sade han, »att oansedt konung Christian
väl ännu en gång skulle kunna drifvas till rygga,
så skulle det föga båta. De danske konungarne hade
redan med några och 30 års envishet låtit skönja,
det de aldrig kunde förgäta sin förmenta rätt till
Sveriges krona. Hade ej Sturarne retat svenske män
till uppror, så hade riket haft en ständig fred. Dessa
nordiska riken voro liksom af naturen ämnade att lefva
under ett hufvud. Samma språk och samma seder visade,
att de tillhörde samma stam. Folken i de tre rikena
voro genom slägtskap och giftermål med hvarannan så
invecklade och sam manbundne, att äfven sjelfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
