Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fru Christina och Heming Gad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen icke hade någon önskan kärare än att hålla
dem vid Sveriges lag och gamla goda sedvänjor. När
bönderne kommo till lägret framför Stockholm, blefvo
de vänligt mottagne, och aldrig drogo de derifrån,
utan att de fingo en tunna salt med sig i föräring
af konungen, »och der lockade han många till sig med,
som eljest intet hade kommit till honom».
Bland de svenske herrarne var det företrädesvis biskop
Mathias, som var verksam för konungen i att vända
folkets sinnen till honom; mycket derför att han var
mera trodd än någon af de andra prelaterne. Dock
var det ingen, som på böndernes sinne verkade så
mycket som Heming Gad. Det förefaller otroligt att
nödgas nämna detta namn vid sidan af den danske
konungen – den gamle Sturevännen och danskhataren
ett verktyg mot fosterlandet i fiendens hand. Och
likväl var det så. Han befann sig på den danska
flottan vid konungens ankomst till Sverige. Sannolikt
skall det alltid förblifva en gåta, huru den gamle
mannen – han skall nu hafva varit närmare 80 år –
så kunnat förändra sinne, och, helt underligt månde
den munnen hafva talat, som gjorde honom till den
danske konungens man. Man påstår, att konungen
smickrat honom med hoppet att komma i besittning af
den så länge och så mycket omtvistade biskopsstolen
i Linköping; men sådant är otroligt. Icke heller
vore misströstan och förtviflan om riket och om
möjligheten att efter herr Stens död upprätthålla
dess sjelfständighet en tillräcklig förklaringsgrund
för denna förändring. Att den åstadkommits under
hans vistande såsom fånge i Köpenhamn, faller af
sig sjelft. I Sverige blef den snart nog bekant och
förskaffade honom här, synnerligast i Stockholm,
beskyllningen för landsförräderi. Under Mars månad
1520 kom bref från honom till Stockholms borgare,
hvari han sökte försvara sig för de beskyllningar,
man gjorde honom, men hvari han tillika börjar sin
verksamhet för konung Christian, i det han uppmanar
Stockholms borgare att gifva sig under honom, prisande
hans goda vilja.
Vi finna lätt, med hvilka känslor de tappre borgarena
och fru Christina skulle mottaga detta bref, som
tjenade att bekräfta i stället för att upphäfva de
gjorda beskyllningarne. Men bönderne stodo längre från
fru Christina och voro lättare att leda, synnerligast
för honom, från hvars läppar så mången gång i
ljungande vältalighet fosterlandskärleken flödat.
Länge dröjde det emellertid icke, förr än konungen
sjelf skulle erfara, huru tomma och ihåliga hans
förhoppningar varit. Öfver allt i landet fortfore
fiendtliga rörelser mot honom och hans män,
ofta med framgång. Synnerligast utmärkte sig Nils
Eskilsson (Banér) och fogden på Vesterås slott Måns
Jönsson samt den ofvan nämnde Mats Larsson, såsom
de der oförtrutet motarbetade konungen och hans
vänner. I spetsen för östgötabönderna, som belägrade
biskopsgården i Linköping, stodo Sven Höök och Peder
Smed. Derunder reste sig nerikesbönderne och togo herr
Erik Abrahamsson till fånga, och Måns Jönsson ryckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
