Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då framträdde fru Christina. Hennes hållning var
ädel och värdig. Hon förde konungen till minnes
innehållet af Upsala beslut och alla de heliga löften
och försäkringar, som han gifvit, hon besvor honom
vid det sakrament, han anammat, att lemna hennes döde
herre i ro och visa mildhet mot en qvinna, som icke
hade annat öfrigt än sina tårar. Konungen antog ett
utseende, som om fru Christinas ord trängt till hans
hjerta: »han ville för sin del ingen oroa», sade han,
»men detta mål måste han öfverlemna till de andlige
fädernes dom.» Fru Christina framvisade det ständernas
beslut, enligt hvilket Gustaf Trolle såsom förrädare
förklarats förlustig sin erkebiskopliga värdighet
och det erkebiskopliga slottet blifvit nedbrutet –
ett beslut, hvarför alla undertecknarne iklädt sig
gemensam ansvarighet. Den ädla qvinnan, som framför
allt ville rentvå sin älskade makes minne, hoppades
genom framvisandet af detta ständernas beslut till
fullo ådagalägga så väl hans som sin egen och alla
de anklagades oskuld. Det föll henne icke in, att
någon skulle kunna dömas till lif och gods för något,
som gjorts i ett helt folks namn.
Men det framlemnade dokumentet blef i stället för
konungen den bästa anklagaren. Hvad svenska folket
gjort den 29 November 1517, det var ett brott, och
alla som underskrifvit beslutet hade derigenom sjelfve
lemnat beviset om sin brottslighet i sin domares
händer. De uppropades att erkänna sina underskrifter
och afgifva svaromål. Dervid åberopade biskop Hans
sin »skriftliga protestation», att han varit nödd och
tvungen att underskrifva sitt namn. Det berättas, att
biskopen undan vaxkupan af sitt sigill framdragit en
sedel, hvarpå dessa ord varit skrifna. Han frikändes
ock. Men ingen af de andra, ehuru äfven flere af dem
sökte ursäkta sig. Efter en stund aflägsnade sig
konungen, men ransakningen fortsattes långt ut på
aftonen, sedan det blifvit mörkt.
Då inträdde i spetsen för en skara krigsknektar
Clas Bille och Severin Norby i salen. De förde med
sig lyktor och bloss och gingo rundt omkring salen,
letande efter dem som skulle föras till tornet. Dit
släpades en mängd både män och qvinnor, de öfrige
instängdes i ett trångt rum, »liksom en fårahop
utskickad till döds», säga samtida vittnen. Desse
voro trenne kaniker från Upsala, domprosten Göran
Thuresson, en son af Vestgötalagmannen Thure Jönsson,
Erik Geting och Peder Galle. De utgjorde tillsammans
med åtta andra andliga från olika stift och kloster,
bland hvilka erkebiskop Gustaf, biskop Hans Brask och
biskop Otto i Vesterås, den domstol, hvilken utfärdade
domen öfver de anklagade. Huru dermed tillgick, kan
man lätt föreställa sig, då man af de tre kanikernes
berättelse ser, att de liksom alla andra betogos af
en sådan räddhåga, när anklagelseskriften upplästes,
att de deraf förnummo intet, och att de sedan jemte
många andra instängdes i ett trångt och mörkt rum,
der de förblefvo tills efter middagen den följande
dagen. Allt var blott och bart sken och meningen med
hela ransakningen och domen endast att bemantla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
