Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudsaken – Christians beslut att göra sig qvitt
sjelfsvåldiga herrar. Vi behöfva knappt påpeka
det olagliga deruti, att de förnämste domarne –
Gustaf Trolle och biskop Otto anklagare, Hans Brask
egentligen anklagad – dömde i egen sak.
Så gick onsdagen den 7 November till ända.
På morgonen den 8 November, som var om torsdagen,
fördes de fångne åter till stora slottssalen, der
domen förkunnades dem. Under tiden redo konungens
trumpetare omkring staden och en härold utropade,
att ingen skulle få lemna sitt hus, förr än det
blåstes andra gången med trumpeterna. Stadsportarne
höllos fortfarande stängda, så att ingen fick slippa
ut och sålunda i trakten omkring förkunna hvad som
förehades i staden. Men hvem som helst fick slippa
in. Starka hopar af krigsfolk tågade fram genom
gatorna, synnerligast mellan slottet och Stortorget,
der äfven kärrebyssor uppfördes.
Fram emot middagstiden redo åter igen konungens
trumpetare genom staden, och nu förkunnades det,
att en hvar skulle komma till torget och se,
hvad konungen ville företaga. Och folket strömmade
tillsammans. Men hjertat ville brista i bröstet på
mången gammal borgare, då han såg slottets portar
öppnas, och derifrån utföras fängslade prelater och
riddare, gråhårsmän, som han från unga år varit van
att se upp till såsom de ypperste och mäktigaste i
riket. På Stortorget framför rådstufvans burspråk
bildade konungens knektar en spetsgård, inom hvilken
bödeln stod med draget svärd. Der stannade det
sorgliga tåget.
Konungen skall sjelf hafva befunnit sig på
rådhuset och bakom ett fönster åskådat uppträdet. På
burspråket stodo några af hans män och bland dem herr
Nils Lycke. Han höll ett tal till den församlade
menigheten. Han bad, att man ej skulle förfära sig
öfver det som skulle komma att ske. De fängslade
voro kättare, hvilka måste straffas. Det skedde mot
konungens vilja, men han måste verkställa påfvens
bannlysning, och erkebiskop Gustaf hade trenne gånger
med knäfall och tårar derom anhållit, hvarförutom
de brottslige hade låtit strö krut under konungens
rum att derom bringa honom om lifvet. – Herr Nils
afbröts i sitt tal af den gamle Sturevännen, biskop
Vincentius i Skara. Han ropade med hög röst, »att
konungen fore med osanning och förräderi emot svenske
män, och han begärde att få ställas inför laglig
domstol och få veta för hvad sak han och de andra dö
skulle». Biskopen talade många mäktiga och hårda ord
mot konungen och sade, att Guds hämnd skulla drabba
honom för sådant öfvervåld och tyranni. Sedan han
tystnat, började tvänne af stadens råd, Anders Rut
och Anders Carlsson, der de stodo i ringen, ropa till
menigheten och förmana, »att svenske män måtte taga
varning af deras förderf och icke låta så skamligen
bedraga sig med falsk lofven, bref och dagtingan, som
nu skedt var, och skulle de sådant tyranni hämnas».
Men mycket af hvad som sades kunde icke höras för de
kringståendes suckar och tårar, och krigsknektarne
bullrade så med sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
