Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms blodbad - 14. Öfversigt af Sveriges medeltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mäster Jesper Brochman kastade en kappa öfver honom
och lät honom sätta sig bland skrifvarne.
Man väntar icke att bland konungens blodbesudlade
omgifning finna män med hjerta i bröstet. Men sådana
funnos dock. Sjelfva Otto Krumpe, öfverbefalhafvaren
för den danska hären, som i Storkyrkan i Stockholm
erhöll riddareslaget och fick Helsingborgs slott i
förläning, förklarade sin afsky för det våld och den
rättskränkning, som konungen tillåtit sig, och lemnade
konungen samt begaf sig åter till Danmark. Severin
Norby, den tappre och oförtrutne sjöhöfdingen,
nämnes äfven bland dem, som visade någon skymt af
rättskänsla, och mången svensk man skall under dessa
blodsdagar hafva fått en tillflykt och en fristad
hos honom.
Hittills hade dock förföljelsen gält hufvudsakligen
de höge herrarne, dem som man kunde hafva motstånd af
i en framtid, dem som kunde få lust att ställa sig i
spetsen för Sveriges allmoge och träda i Sturarnes
fotspår. Det var dock ej nog med hufvudet, äfven
kroppen skulle försvagas, och om det äfven ligger
öfverdrift i det tal, som var gängse bland konungens
folk, »att den svenske bonden väl kunde gå vid plogen
med en hand och ett träben», så ligger dock häruti
en hänsyftning på framtiden och hvad som ytterligare
komma skulle. Ty att konung Christian alldeles skulle
förbise den svenska allmogen, låter icke tänka
sig. För ögonblicket var emellertid nog med den
rensning, som skedde. Mer än sexhundra menniskolif
spildes under dessa månader i Sveriges rike.
Så drog konung Christian genom Sveriges
land. Segerdrucken och blind skådade han omkring sig,
och hvart hans blick föll, såg han bleka, fruktande
anleten, och han frossade i tanken på att ändtligen
en gång hafva lagt detta stolta rike under sina
fötter. Och likväl – medan hans öga ännu log åt de
skälfvande offren i Jönköping och Nydala, stod redan
på nytt en bondehär färdig att draga ut till landets
befrielse. Och åter var det folket från Engelbrekts
bygd, som gjorde början – detta folk som tycktes
skickadt att i handling utföra Engelbrektsvännens
uppmaning i visan:
O! ädle svensk, du statt nu fast
och bättra det som förra brast,
du låt dig ej omvända!
du våge din hals och så dina hand,
att frälsa ditt eget fädernesland!
Gud må dig tröst väl sända!
En fogel han var sin egen bur,
sva gör ock alla villena djur;
nu märk hvad dig bör göra!
Gud hafver gifvit dig sinn’ och själ,
var hellre fri än annans träl
ä medan du kan dig röra!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
