Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sveriges rike fick inom kort se prof både på konungens
vördnad för den »Romarekyrka», som han åberopar,
och på den »fred och rolighet», hvarmed han ville
regera. I första rummet blef Finland skådeplatsen
för ett fortsatt dödande af Sveriges stormän. Der
föllo Åke Göransson och Tönnes Eriksson (Tottar),
Kils Eskilsson (Banér) och sjelfve Heming Gad,
och konungen skref till sin fogde på Tavastehus,
att de som vägrade honom undergifvenhet skulle
undergå samma kättarestraff som de svenske. På de
lediga biskopsstolarne insatte han sina gunstlingar
och medverkare i mordgerningen. Didrik Slagheck blef
biskop i Skara efter Vincentius och Jöns Andersson
Beldenecke i Strengnäs efter Mathias. Men om den
lagliga ordningen vid tillsättandet bekymrade han
sig icke.
Dessa båda förordnades äfven af konung Christian att
jemte erkebiskop Gustaf och dennes fader Erik Trolle
förestå regeringen i Sverige, när han de sista dagarne
i November lemnade Stockholm för att begifva sig till
Danmark. Han tog landvägen och tillbringade julen hos
biskop Hans Brask i Linköping. Medan han ännu vistades
der, kom bref från erkebiskopen med underrättelse om
att oro yppat sig i Dalarne, men konungen fäste ingen
annan vigt dervid än att han eggades till förnyade
grymheter. Flera af hans egna tjenare hängdes. Under
ett gräsligt väder kom han nyårsafton till Vadstena,
och der lät han lefvande uppskära Sven Hök och Peder
Smed, de båda anförarne för östgötabönderna, när de
stormade till Linköping om sommaren. Ännu gräsligare
for han fram i Jönköping, dit han begaf sig från
Vadstena. Här halshöggs Lindorm Ribbing och hans
tvänne små söner, af hvilka den ena var 8, den andra
litet öfver 5 år gammal. Barnens långa hår hopknöts i
en knut, hvarpå de upphängdes på en stång och höllos i
luften tills bödelssvärdet nådde dem. När femåringen
såg den äldre broderns blodiga skjorta, sade han till
bödeln: »Käre, fläcka icke så mina kläder; då får jag
bannor af min mor!» Bödeln rördes af barnets bön och
bortkastade svärdet, men en annan bödel framkallades,
som först halshögg barnet och sedan den medlidsamme
bödeln. I Nydala kloster, ett af de rikaste och
anseddaste i riket, låg konungen öfver natten på
resan från Jönköping. Abboten Arvid och munkarne
mottogo konungen med all hederbetygelse. Men tidigt
på morgonen dagen derpå, som var kyndelsmessodagen
(den 2 Februari), lät konungen framför altaret gripa
abboten och fem munkar[1].
De blefvo illa slagne och
bundne med rep till händer och fötter samt utförde
till en närbelägen sjö att dränkas. De nedkastades
också i sjön och då abboten, som var en stor och
stark man, slet sönder repen och sökte rädda sig med
simmande, stötte en af knektarne ett spjut i ryggen
på honom och höll honom så länge under vattnet tills
han drunknade. En munk räddade sig genom att springa
in i rummet, der konungens skrifvare sutto, och
der den menniskovänlige kansleren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
