Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ångermanland omkring den stora elfven och några
mindre vattendrag längre norrut var under unionstiden
bortförlänadt till enskilde. Sten Sture gaf det åt
Svante Sture. I Ångermanland låg slottet Styresholm,
som först omtalas 1398. Hernösand omnämnes under
unionstiden som handelsplats.
Längre norrut än till Quarken sträckte sig icke svensk
bygd under hela hedendomen att döma af grafhögarne,
som icke förekomma längre norrut än till Ume-elf, om
ens här befintliga högar verkligen äro att antaga för
begrafningsplatser. Norr om Quarken kallades hafsviken
Norra Botten (Norrabutu), och detta namn öfvergick på
det omgifvande landet. Huru detta kustland började
bebyggas hafva vi sett i konung Magnus Erikssons
historia under hans minderårighet. Synnerligen verksam
härvid synes erkebiskop Olof med tillnamnet den vise
hafva varit. Denne gaf Pite elf med dess område till
Nils Ambjörnsson (Sparre), som 1335 erhöll landet
till evärdelig besittning af den myndig vordne konung
Magnus Eriksson.
Vesterbotten eller, såsom namnet antyder, landet
vester om viken får man först höra omtalas vid medlet
af 15:de seklet.
Norr om Jemtland och Herjedalen, hvilka fortfarande
tillhörde Norge, samt vester om Vesterbotten
kringströfvade qvarlefvan af den ursprungliga
befolkningen med sina renhjordar.
Lappmarken betalade sin skatt till svenska kronan
medelbarligen genom de så kallade »birkarlarne». Det
var svårt att utöfva någon egentlig myndighet öfver
de nomadiserande lapparne eller fjellmännen, för att
nämna dem med det namn, som de sjelfve helst önska
att höra. Derför valde man den utvägen att fordra
en viss afgift af birkarlarne, som med lapparne
drefvo handel, och dessa bildade i Vesterbotten
trenne särskilda handelssällskap med hufvudorter
i Pite, Lule och Torne, hvilka hade sina vissa och
bestämda handelsområden fördelade på vissa stammar af
fjellfolket. Sexton timber gråskinn och 4 mårdskinn
erlade birkarlarne i skatt, och af denna utgjorde de
i Torne hälften.
Men på det att birkarlarne icke måtte tillskansa sig
för stor rätt eller förfara allt för egenmäktigt med
»sina lappar», var en lappefogde tillsatt, som skulle
tillse, att lapparne vederföres rätt. En del af desse,
eller de som räknades till Ume socken, hörde icke
under birkarlarne och kallades konungs-lappar.
För kristendomens utbredande bland dessa var man
under medeltiden alldeles icke overksam, och en
lappqvinna vid namn Margareta utverkade af drottningen
sin namne ett bref till erkebiskopen att befordra
omvändelseverket bland lapparne. Det var erkebiskop
Henrik som erhöll detta uppdrag, och drottningen och
erkebiskopen i Lund sände äfven 1389 en skrifvelse
till lappfolket. Efter drottningens död fortsatte
ännu den fromma lappqvinnan sina bemödanden, och man
har ett bref af konung Erik från år 1419, hvari han
hos domkapitlet i Upsala förordar en prest vid namn
Toste att predika bland lapparne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
