Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra kaniker, åtta riddare, fyrtio svenner af
vapen, tjugu bönder och tjugu eller tio prester,
hvilka alla kunde komma med så stort följe, som
lagen föreskref. Konungens embetsmän kunde komma
objuden. På detta sätt var sålunda ett samqväm på 2
eller 300 gäster icke något öfverdrifvet, men vi kunna
antaga att de store herrarnes gästabud visserligen
icke inskränkte sig i detta mer än i andra fall till
lagens föreskrift.
Detta se vi i afseende på morgongåfvan, som enligt
urgammal sed skulle gifvas å rätter hinderdag
eller dagen efter bröllopet och som äfven var i lag
bestämd. En riddare fick gifva 40 mark lödig, en
sven af vapen 20, en allmännelig frälseman 10 och en
bofast bonde 3 mark lödig. Böter för öfverträdelser
af alla här nämnda lagbestämmelser voro utsatta,
men utöfvade ingen verkan på de store. Carl Knutsson
gaf Katarina Carlsdotter (Gumsehufvud) 200 svåra
engelska nobler, och hans halfbroder Knut Stensson
(Bielke) gaf i morgongåfva 800 mark Stockholms mynt,
beräknade efter halfnionde mark på en mark lödig.
Köpstadsmännens lefnadssätt var i viss mån olika
landtbefolkningens, eftersom sjelfva det trängre
utrymmet måste derpå utöfva inflytande, verkande
kraftigare och snabbare både till ondt och godt. De
voro af gammalt indelade i köpmän och handtverkare, af
hvilka de förre ansågos förnämligare än de senare. De
särskilda handtverken bildade föreningar, som kallades
embeten eller skrån. Dessa utgjordes af åldermän och
bisittare. Bland de förnämsta handtverkarne voro guld-
och silfversmederne, rörande hvilka vi sågo Sten
Sture d. ä. utfärda lagstadganden för att hindra
förfalskning och andra oordningar.
Gillena voro gemensamma för både handtverkare och
köpmän. De senare försålde sina varor i öppna bodar,
men kringvandrade äfven på landsbygden, hvars varor
åter fördes till staden att försäljas på vissa
torgdagar. Städerna hade äfven sina marknader för
att öka och underlätta samfärdseln mellan dem och
landsbygden. Vi hafva sett förordningar utfärdas så
väl till stadshandelns fördel som till att betrygga
köpenskapen bönderna emellan – förbud mot så kallade
»landsköp» och rättelser i äldre förordningar, att de
ej måtte till den enes eller andres skada misstydas.
Mycken rikedom samlades i städerna, ehuru handeln
(hvarom mera här nedan) hufvudsakligen låg i
hansestädernas händer. Om rikedomen liksom äfven
om fromheten tala de många och stora kyrkor, som i
städerna anlades, äfvensom de många gåfvorna till
andliga stiftelser.
Den olikhet i afseende på boningshusen, som vi funno
redan under hedendomen, visar sig ännu tydligare under
denna tid. Ej blott mellan den fattigare och rikare
bondens stuga, ifrån hvilken sistnämnda den mindre
förmögne frälsemannens väl föga skilde sig, utan ännu
mera mellan dessa och de förnämsta herregårdarne
rådde stor olikhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
