Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bonden gick fortfarande klädd i sitt hemväfda vadmal,
må hända med några få undantag hos de förmögnare. Af
Magnus Erikssons privilegier för Kopparberget ser man,
att kläden fingo säljas vid Kopparberget, hvaraf man
kan sluta, att bergsmännens drägter bestodo af kläden
från utlandet. Sådana kommo från olika orter, och –
något som väcker vår tids förundran – de skulle
enligt utfärdad förordning säljas till bestämda
pris. Vi påminna i detta afseende om konung Carls
taxa af år 1450. Der förekomma kläden från Amsterdam,
England och Lybeck, af hvilka det engelska var dyrast,
det lybska billigast. En aln af det sistnämnda skulle
säljas till 1 öre och godt vadmal till 1/2 öre. Äfven
andra tyger omtalas, såsom busniskt och minist, samt
de för oss välkända flöjel, sajain, baldakin och
sindal. Pannus var ett slags tyg af linne.
Af utländska varor, som infördes i och för
beklädnaden, nämnas äfver stöflar från Brügge. Denna
dyrbara klädebonad begagnades naturligtvis endast af
de förnäme, af konungen och hans omgifning. Om prakten
och öfverflödet i klädedrägt hos konungen och de store
hafva vi i det föregående haft rika tillfällen att
taga kännedom. Guldvirkade och perlstickade kläder,
fodrade med dyrbara pelsverk, förekomma här. En
ledning för omdömet lemnar härutinnan konung Carls
testamente, der det talas om en »hermelinsfodrad kappa
af rödt flöjel», en »sobelfodrad kappa och hatt af
gyllenduk», en »fiolbrun silkesborda» o. s. v. Att
kläderna testamenterades till fränder och vänner,
visar oss på en omständighet, som tillhör dessa
tider, den nemligen att kläderna begagnades sådana
de voro vida längre än i våra dagar, ofta hela lifvet
igenom. En sådan sed, att barn och barnbarn bära samma
högtidsdrägt som far och farfar eller mor och mormor,
har bibehållit sig ända till våra dagar i Värend.
Stor omvexling och mångfald af drägter fans
icke, om ej hos konungen och en och annan af de
rikaste. Dock omtalas enkelhet äfven der, åtminstone
för konungens egen person, om han ock älskade att se
sig omgifven af prakt hos sitt hoffolk. Svennerne så
väl på konungens gård som på herrarnes kläddes och
väpnades på husbondens bekostnad, och en tid – omkring
begynnelsen af unionstiden – var det sed, att desses
kläder voro af olika färger, så att den högra sidan
af kroppen utvisade en färg, den venstra en annan.
Till prydnader begagnades dyrbara smycken af guld och
silfver samt perlor och äkta stenar. Riddaren gick
klädd i gyllene kedja om halsen och gyllene sporrar
på fötterna. I det omnämnda testamentet af konung
Carl erhöllo så väl mågen Ivar Axelsson som Sten och
Nils Sture halsband af förgyldt silfver. Grefve Hans
af Eversten och Nowgarten begagnade ett halsband af
guld besatt med juveler. Detta omtalas af en förnäm
och lärd qvinna, som var abbedissa i Vadstena mellan
åren 1508 och 1519. Hennes namn var Anna Fickesdotter
Bylow, och hon var befryndad med landets förnämsta
slägter. På biskop Brasks begäran skall hon hafva
upptecknat hvad hon hade sig bekant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
