Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Danmark och de tyska städer på halsen. Det tager ock
ingen större skada, om de icke komma i Östersjön,
än Sveriges rikes innebyggare. Ett stycke ligast[1]
gäller i Lybeck 19 mark och här 28 mark. Alla de
varor här föras i landet, salt och kläde hvad det
helst är, det sättes dyrt, om de holländare stängas af
Östersjön. Koppar gäller 2 mark mera i Stockholm än i
Lybeck, desslikes jern och hvad annat här utföres. Det
är ock tänkande, hvad de holländare kunna göra in
på Vestergötland och Lödöse, om de blifva vår fiende
o. s. v.
Ju mer all införsel bestreds af dessa hansestäder,
desto mer väcker det förvåning att se de första osäkra
försöken att åstadkomma en sjelfständig, inhemsk
handel. Sådana saknas icke för denna tid. Man finner
en och annan herreman skicka skepp i sjön att utföra
landets varor och införa främmande. I sådana företag
inlåta sig äfven biskoparne. Af svenska städer idkade
Stockholm handel med egna skepp, ehuruväl denna handel
icke kunde vara synnerligen stor. Både Sten Sture och
Svante Nilsson sökte skydda den mot intrång af andra
svenska städer, emedan Stockholm gjort riket så stora
tjenster, att denna stad derför borde omhuldas. Genom
en resolution af Sten Sture den äldre, som sedan
bekräftades af Svante Nilsson år 1502, betogos
städerna Öregrund, Östhammar, Gefle, Ulfsby och Raumo
rättigheten att med skepp och varor segla utrikes.
Att tanken på en sådan svensk handel var gammal,
visar sig bäst af de privilegier, som lybeckarne
erhöllo af Birger Jarl, enligt hvilka samma förmåner
och rättigheter tillförsäkrades svenskarne i Lybeck
som lybeckarne i Sverige. Men af dessa rättigheter
kommo svenskarne aldrig i åtnjutande, och de politiska
förhållandena voro icke heller sådana, att de gynnade
utvecklingen af denna sak. Försök att inskränka
hansestädernas stora handelsförmåner saknas icke
heller från svensk sida. Konung Carl Knutsson krusade
icke för dem. Då han uppsköt bekräftandet af deras
privilegier, hitkommo 1456 sändebud från städerna,
men affärdades med det svar, »att om hansesällskapet
icke mer ville komma till Sverige, så kunde det blifva
hemma».
Konung Carls hamnskrå är en stadga, som här bör
omnämnas. Den har dock icke, som man skulle tro,
uteslutande afseende på sjöhamnarna i allmänhet, utan
är en ordningsstadga för fisklägena och särskildt
för dem i Östergötlands skärgård. De våldsamheter
och oordningar, som på sådana ställen plägade uppstå,
skulle genom denna stadga förekommas.
Bland varor, som utfördes ur riket, voro jern
och koppar de förnämsta, men pelsvaror var
äfven en betydande utskeppningsvara. Gråverk,
hermelin, mård, ekorr-, utter-, bockskinn och
elghudar utfördes årligen till tusental. Äfven
fisket lemnade sin andel. Lax utfördes synnerligast
till norra Tyskland. Företrädesvis voro Öster- och
Vesterbotten bekanta för sin goda lax. Smör nämnes
ock som utförselvara, likasom boskap och hästar. År
1416 förbjöds utförandet af boskap och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
