Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hästar, om de senare voro värde mer än 10 mark, eller
utan konungens särskilda tillstånd. År 1437 förbjöds
all utförsel af hästar från Upland och Södermanland
vid 40 marks böter och varans förlust. Vestergötland
var utmärkt för sina stora hästar, hvarför ock desse
voro framför andra förbjudna till utförsel. De små
Ölandshästarne skola redan under denna tid hafva
varit begärliga utomlands. Synnerligt betydlig var
väl dock icke handeln med dem.
Finare tyger och kläder, salt, vin, öl och specerier
voro varor, som infördes hit i de hamnar, der sådant
var tillåtet. Från fartyget fick emellertid ingenting
säljas, utan sedan ett fartyg fält ankar i hamn,
upptecknades godset genom vederbörande fogdes i
staden försorg – hvilken hade rättighet att sjelf från
skeppet köpa hvad honom behagade – och varorna fördes
till stadshuset eller klädeshuset; vinet fördes till
stadskällaren. Dessa varor fingo nu endast föryttras
till stadens borgare, hvilka egde uteslutande all
utminutering. Och liksom utländingen måste sälja
sin vara i parti, så fick han icke heller köpa annat
än i större poster, af spannmål ej mindre än läster;
af smör, koppar, jern, humla, talg, skinnvaror endast
till hela och halfva skeppund. Till resekost fingo
dock utländingarne göra inköp pundvis.
De af stadens handlande sålunda inköpta varorna
försåldes dels i öppna salubodar eller på torgen,
dels genom kringvandrande krämare. Å torgen köptes och
såldes endast på vissa torgdagar. På det att prisen
ej skulle stegras för högt, utfärdades af konung Carl
den här ofvan omnämnda taxan.
Handeln fortfor ännu att vara byteshandel, ehuru detta
naturligtvis måste aftaga i samma mån som tillgången
blef rikligare på myntade penningar. Sådana finnas,
såsom vi redan nämnt, icke slagna i vårt land tidigare
än under Olof Skötkonung, men äfven detta kan icke
fullt bevisas. Med säkerhet finna vi icke eget mynt
i vårt rike förr än under Folkungarne. Under Magnus
Ladulås omtalas icke mindre än nio myntpressar: i
Skara, Jönköping, Skeninge, Nyköping, Söderköping,
Strengnäs, Örebro, Vesterås och Upsala. De slagna
penningarna från medeltiden utgöras af de minsta
sorterna, nemligen hela och halfva örtugar samt
penningar. Men vi veta mer än väl af det föregående,
att bristen på slaget mynt var stor. Derför utgick
skatten till största delen i varor, och lagarne
erkände till och med vissa varor för värdeören.
Mängden af olika myntsorter och dessas småningom
tilltagande försämring, hvarigenom skilnaden mellan
den lödiga marken och marken mynt blef allt större,
samt de många utländska myntsorter, som förekommo i
landet – danskt, lybskt, tyska hvitten, nederländska
groschen, rhenska gyllen, engelska nobler (rosenobler)
– allt detta sammanlagdt vållade mycken osäkerhet
och oreda samt stora olägenheter. Man måste derför
vara betänkt på att åstadkomma någon reda och stadga
i dessa förhållanden, och till åtgärderna i denna syftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
