Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Eriksson återkommer till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man och mycket ansedd i Lybeck. Han lät icke leda sig af stundens
vexlingar, utan hade en vidsträcktare synkrets för bestämmandet af sitt
omdöme, än hvad de flesta af hans medbröder hade.
Han förestälde rådsherrarne, huru farligt det skulle blifva för
hansestädernas handel, om en enda herskade öfver Nordens trenne
riken, då i och med detsamma all täflan om hansestädernas vänskap
hos dessa riken skulle försvinna. Det var alldeles klart – menade
han – att handeln skulle flytta sig från Östersjöstäderna till Holländarne,
helst som hvar man visste, huru mycket konung Christian var Holländarne
bevågen. Tillika påminte han om, huru ofta Lybeckarne
varit konung Christian redobogna, men huru han aldrig hållit sina
gifna bref och försäkringar. Ännu vore han dock icke så farlig, som
han i framtiden kunde blifva, om han finge tid på sig att rätt befästa
sin makt och genomföra sina planer. Dessa borgmästarens föreställningar
verkade åtminstone så mycket, att de hejdade verkställandet af medbrödernes
hot i afseende på den unge svensken. En och annan började äfven i
honom se ett redskap att stäfja Christians allt för mycket tilltagande makt.
»Hvem vet, hvad han kan göra!» – hördes de säga till hvarandra.
Härigenom fingo Gustafs vänner i staden rådrum, och Gustaf sjelf
bestormade både dem och rådsherrarne med böner att snart förhjelpa
honom till Sverige. Förnämligast genom den nämnde borgmästarens
tillhjelp lyckades han slutligen finna en skeppare, som åtog sig att föra
honom öfver sjön. Det var en vid namn Henrik Möller, som förde en
Warnemündebåt. Det säges, att Nils Bröms »oförmärkt hulpit» Gustaf
ombord på fartyget och sålunda från Lybeck.
Gustafs känslor, när han väl befann sig ombord på fartyget och
lemnade den mäktiga hansestaden, låta sig svårligen beskrifva. Vi
kunna lätt tänka oss, huru vid sidan af den ändtligen vunna friheten,
hvarur förhoppningarna uppspirade – den ena efter den andra:
förhoppningarna om att kunna verka något för fosterjorden mot den
hatade förtryckaren – huru vid sidan deraf oron och ängslan stucko upp
sina hufvuden och hviskade om fåfängligheten af alla försök att numera
rädda Sverige. Men frisk blåste vinden mot hemmets strand, och ju
närmare han nalkades denna, desto högre tändes begäret hos honom
att offra allt för den kära jordens befrielse.
Östersjön vimlade af danska kapare, men Warnemündebåten
seglade dem lyckligt förbi, och snart nalkades man Kalmarsund. Några
veckor förut hade konung Christian här seglat fram med en stark
flotta, och ännu låg Severin Norrby utanför Kalmar, den enda stad
utom Stockholm, som ännu ej underkastat sig Christian. Henrik Möller
vågade sig derför ej långt in i sundet, utan lät Gustaf stiga i skeppsbåten
och landsatte honom på Stensö, ett näs strax söder om Kalmar.
Det var den 31 Maj 1520[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
