Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Eriksson återkommer till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustaf skyndade till staden, der han oförmärkt lyckades inkomma.
Kalmar slott försvarades då, liksom Stockholms, af en qvinna. Det
var Anna Eriksdotter (Bielke), en dotter af den på Svante Nilssons tid
så utmärkte riddaren på Wiborg, Erik Thuresson. Hon var äfven
derutinnan lik fru Christina i Stockholm, att hon var enka. Hon hade
varit gift med Johan Magnusson (Natt och Dag), hvilken vi redan mot
slutet af Svante Nilssons tid funno såsom höfvidsman på Kalmar slott.
Med stor glädje mottog fru Anna den så oförmodadt återkomne
Gustaf Eriksson.
Men fru Annas glädje var också den enda ljusglimt som mötte
Gustaf, när han nu skulle börja sätta sina planer om fosterjordens
befrielse i verket. Han skulle rätt snart erfara, hvilka svårigheter som
upptornade sig mot honom vid det ädla arbetet. Fru Anna sjelf egde
väl samma goda vilja som Christina Gyllenstierna, men hon egde icke
den senares anseende, ej heller hennes själskrafter. Hon gaf Gustaf
de bästa råd hon visste; det var allt hvad hon kunde göra, och hvad
hon berättade om sinnesstämningen ej blott hos knektarne på slottet,
hvilka voro tyskar, utan äfven hos borgarena i staden, tjenade att visa
honom hopplösheten af hvarje tanke på vidare motstånd mot Severin
Norrby, af hvilken man hvarje stund och timma väntade ett anfall.
Dessa underrättelser afskräckte dock icke Gustaf från att försöka
intala både knektarne och borgarena mod och hopp. Han lemnade
derför slottet och gick ned i staden, utan att längre hemlighålla sin
närvaro. Här talade han till den församlade menigheten och det svenska
krigsfolk, som fans i staden, förmanade dem till frimodighet och
manlighet och uppfordrade dem att bevisa sig som rättrådige svenske
män och icke låta slottet eller staden komma i danska händer, men
förbida, tills riket inom kort, med Guds nådiga hjelp, komme till en
god förlossning och sin gamla frihet igen. Den unge herrens tal
utöfvade dock intet inflytande på borgarena. De voro trötte af det
långvariga kriget och modlöse. De hörde honom med köld. Ingen blick
mötte i förtroende hans, intet ord höjdes af bifall.
På samma sätt gick det, när Gustaf derefter vände sig till
slottsfolket. Tyskarne ville ej veta af något längre försvar mot den
öfvermäktige fienden, och Gustafs vistelse på slottet förbittrade dem till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
