Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- I Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Dalarne.
Den förfärliga underrättelse, som Gustaf fick på Gripsholm, bekräftades af en landbonde från Räfsnäs, som Gustaf sjelf några dagar förut utskickat att kunskapa, och numera fans intet, som kunde afhålla honom från att sätta sina planer i verket. Den 25 November lemnade han Räfsnäs och tog blott en dräng med sig. Denne, som var en gammal bepröfvad tjenare, förde med sig på den häst, han red, de dyrbarheter i guld och silfver samt de penningar, som Gustaf samlat ihop såsom nödvändiga för hvad han hade i sinnet. De redo raskt undan från Räfsnäs framåt Thoresunds kyrka. Från denna socken kan man öfver tvänne smala sund, det vid Stallarholmen och Kolsundet, komma öfver till Selaön. Gustaf tog af åt höger, när han kom förbi kyrkan, och red ned till Kolsundet, som ligger öster om Stallarholmen. Gustaf hade redan stigit ned i färjan, som här skulle föra honom öfver, då han ännu skulle se ett prof af den modlöshet, som han hittills funnit öfver allt.
Drängen hade under ridten besinnat, hvilka faror hans herre skyndade till mötes, huru omöjligt det var att undkomma konungens utskickade och det öde som då skulle drabba alla, hvilka grepos i herr Gustafs följe, och när han fått allt detta rätt klart för sig, beslöt han att vid första tillfälle lemna den djerfve flyktingen. Ett sådant tyckte han erbjuda sig här vid färjan. Denna kunde icke bära mer än en af ryttarne med sin häst, och just som den intet anande Gustaf befann sig midt i sundet, vände han hastigt om och ilade i sporrsträck från stället. Gustaf ville dock icke så lätt låta sig beröfvas sina egodelar. Han lät färjkarlen vända, sprang åter upp på stranden, kastade sig på sin häst och satte efter rymmaren det mesta han förmådde. Det lyckades honom äfven att hinna drängen och återtaga sina saker, men drängen flydde undan till skogen och undkom.
Alldeles ensam fortsatte Gustaf derefter sin väg norrut, undvikande så mycket han kunde de orter, der konungens män funnos. Så kom han en dag till en bondgård, hvarest bodde en man, som han kunde förtro sig till. Här lemnade han sin häst och sina medförda egodelar i bondens vård. Derjemte aflade han den drägt han bar, klädde sig i bondekläder, afklippte håret, tog en trind hatt på hufvudet och vandrade sedan ut ur bondgården med yxa på axeln, alldeles som en vanlig bonddräng. Han gick omkring i bygden att söka arbete. Det var de många spejarne, som konungen utsändt att gripa honom, äfvensom den misstro, som bemäktigat sig honom allt mera, sedan han ej ens kunde lita på sina egna tjenare – det var detta, som förmådde honom att åter antaga en förklädnad, tills han kunde finna, om han tilläfventyrs också bland Engelbrekts folk skulle finna samma sinnesstämning som i det öfriga riket. Det var vid Andersmessotiden som han i dessa tankar nalkades Rankhyttan, en gård som låg vid sydöstra stranden af sjön Runn, två mil söder om Falun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0020.html
