Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nils Grabbe hade några små, snabbgående och välrustade skärbåtar, med hvilka han for omkring öfver allt, der fiendtliga skepp seglade fram, och alltid kom han, när man som minst anade någon fara. Ingen visste, hvar han egentligen höll till, men led fienden någon afbräck, så var det alltid Nils Grabbe, som varit framme. Med den största kännedom om alla skär och uddar i de finska farvattnen förenade han en djerfhet och tapperhet utan like. Hans följe var icke stort, blott femton karlar, men raske och oförfärade som Nils sjelf. Också var han med sin ringa hop en sådan skräck för danskarne, att de fruktade honom mera än hela den svenska krigsmakten i Finland. Äfven till lands var han fruktad, och mången natt, när fienden låg i sin lugna sömn, gledo Nils Grabbes båtar in till stranden, och innan någon kunde tänka på att försvara sig, voro alla dörrar stängda med stockar och stenar och gården stucken i brand, så att alla derinne omkommo eller nedgjordes, ofta till ett antal af öfver hundrade. Från Raseborgs slott till Kumo och Borgo kungsgårdar visste man att berätta om den djerfve och tappre Nils Grabbes bragder.
Med denne väntade nu de svenske herrarne på ett anfall af Severin Norby, men den ena dagen gick efter den andra, utan att någon fiende hördes af, och då öfverlade man med hvarandra och stannade vid det beslut, att man skulle skiljas åt. Nils Grabbe blef qvar i Finland, men Erik Flemming drog med största delen af folket öfver till Sverige till riksföreståndaren.
Biskop Arvid Kurk i Åbo var mindre lycklig i sitt försök att undkomma förödelsen. Han hade inneslutit sig på sitt slott Kustö och derifrån sändt den svenska belägringshären hjelp både i manskap och vapen. Sedan Nils Arvidsson måst draga sig tillbaka, lät Severin Norby en förfärlig sköfling öfvergå Åbo stad och ett blodbad, påminnande om Stockholms, bestraffade borgarena för det understöd, de lemnat svenskarne. När underrättelsen härom kom till Kustö, fann biskopen, som allt för tydligt gifvit sina svenska tänkesätt tillkänna för att vinna förskoning, nödigt att tänka på sin säkerhet och till den ändan draga längre norrut. Dekanen i Åbo, mäster Konrad, jemte flera andra klerker, en mängd män och qvinnor af Finlands förnämsta slägter hade undan förföljelserna tagit sin tillflykt till biskopen, och med alla dessa drog han till Raumo, der han hade ett af sina skepp liggande. Med detta gick han till Ulfsby. Här fick han ytterligare underrättelser om fiendens framfart, huru han drog omkring öfverallt i landet och sökte bemäktiga sig hans person, och då insåg han att för honom ej fans räddning annorstädes än på andra sidan hafvet hos Sveriges riksföreståndare. Han steg derför med sina följeslagare och sitt talrika följe åter ombord och lät hissa seglen för att fara öfver hafvet; men denna färd blef deras sista. De hade kommit in i skärgården vid Öregrund, då en så häftig storm uppväxte, att fartyget gick till botten med biskopen och alla hans följeslagare.
Dessa motgångar, så väl de i Finland vid Åbo som de vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
