Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Wasa och Lybeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folket, utan steg hastigt upp på däcket af jakten. Här omgafs han genast af främmande ansigten, och innan han hunnit säga ett ord, var han afväpnad och fången. Men icke nog dermed, han måste äfven blifva vittne till, huru de öfriga svenska skeppen angrepo hans och öfverraskade och togo dem alla med undantag af ett enda. Detta, som hette Finska Prytsen, höll ut striden från middagen allt intill aftonen, utan att svenskarne kunde blifva herrar deröfver. Till slut sköto de eld derpå, att det brann upp och förgicks med manskap och allt.
Junker Thomas fördes sedan till Gustaf Eriksson, som tog honom med sig och lät föra honom genom Upsala stad till Tynnelsö. Här blef han till straff för det öde, som han i Finland beredt så mången svensk man, upphängd i en ek, hvarvid han skall hafva klagat öfver, att repet var af bast och ej af hampa, en heder som han ansåg hafva bort tillkomma en välboren.
Senare på hösten beslöt Severin Norby sjelf att föra undsättning till Stockholm. När han med sina örlogs- och lastdragarskepp kom seglande fram emot Stockholm, lågo der de förenade svenska och lybska flottorna. Erik Fleming och Staffan Sasse voro höfvidsman för den förra, den ofvannämnde Brun för den senare. Emedan de voro Severin mycket öfverlägsna, beslöto de, då tillika vinden var gynsam, att anfalla honom och seglade honom derför till mötes, främst svenskarne med Svanen, ett fartyg som Gustaf köpt af Lybeck till amiralsskepp, och derefter Brun med de lybska skeppen. Så fort man kom i sigte af den fiendtliga flottan, gjorde svenskarne allt klart till strid, men sågo derunder, huru de lybska skeppen började stanna det ena efter det andra och svänga upp för vinden, som om de fält ankaren. Detta var också förhållandet, och genom denna plötsliga overksamhet från Lybeckarnes sida räddades Norby, som annars varit fullkomligt förlorad.
Må hända var förhållandet sådant, som de svenska krönikorna klaga, att fiendens undergång var allt för ögonskenlig för att Lybeckarne nu skulle med kraft velat stått bi. De hade nemligen så stora fördelar af kriget, att de alldeles icke voro benägne att bidraga till dess afslutande i förtid, åtminstone så länge de sågo öfverhanden vara på Gustafs sida. För ögonblicket hade väl Gustaf inga medel att betala dem, men härmed brådskade det icke. »De lybske» – säger ofvannämnde Clement Renzel – »sålde sina gamla skepp och rostiga kanoner dyrt nog och gåfvo vår nådige herre dag derpå[1], efter som de sågo, att hans nåde hade vunnet spel och mäktade väl betala.» Den lybske amiralen föregaf emellertid som skäl till sin overksamhet, att Norby intagit en så fördelaktig ställning mellan klipporna, att man ej kunnat anfalla honom i full slagtordning, och sålunda blottstält sig för stor fara. Om det nu var så, eller om klipporna funnos till endast på Lybeckarnes läppar, kan numera icke afgöras, men Severin Norby sjelf säges hafva yttrat, sedan han väl undkommit faran, »att Lybeckarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
