Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Wasa och Lybeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjente Gustafs sak som förrädare», ett intyg som ger vigt åt de svenska uppgifterna.
Severin Norby drog sig med sina skepp undan i en hamn vid en ö, men samma natt blef det stark frost, och om morgonen låg sjön isbetäckt så långt ut man kunde se och så fast, att man kunde rida ut till skeppen. Ett förträffligt tillfälle erbjöd sig sålunda åter att tillintetgöra denne fruktade fiende, och Erik Fleming jemte Staffan Sasse samt några af de närvarande tyska krigshöfvidsmännen tillstyrkte på det allvarligaste, att man nu med all makt skulle göra ett anfall på de fiendtliga skeppen. Lybeckarne voro dock ovillige och föreburo allahanda svepskäl. Svenskarne drogo till ett högt berg i närheten af skeppen och anföllo dem derifrån med stenkastning, medan en annan hop stormade fram på isen emot skeppen. De voro dock för få att kunna tillfoga fienden någon verklig skada.
Om natten hade den tyske öfversten Hans Stammel, som här var närvarande, ett möte med en af Severins befälhafvare ute på isen. Hvad de talades vid kunde man förstå, när Hans Stammel kom tillbaka och förestälde sina tyskar det okloka uti att här anfalla Severin, emedan de i och med detsamma de tillintetgjorde honom, också skulle tillintetgöra sina egna fördelar. När med Norbys besegrande kriget vore ändadt, skulle deras svenske herre icke vidare behöfva dem, utan låta dem draga sina färde. De skulle derföre snarare bidraga till krigets förlängande än till dess allt för snara afslutande. Och så handlade de tyske legoknektarne alldeles som Lybeckarne, och Severin stod lugn på sitt skepp och log i sitt skägg.
Gustaf Eriksson, som genast blef underrättad om Lybeckarnes och det tyska krigsfolkets svek, kom följande dagen till stället. Han red ut på en bergsudde, hvarifrån man hade god utsigt öfver Severin Norbys skepp, och han upplågade af harm öfver att man lemnat ett så gynsamt tillfälle obegagnadt. Och liksom för att öka hans rättmätiga vrede uppblåste en häftig nordvestvind, som genast bröt upp isen och dref den till sjös, så att de fiendtliga skeppen blefvo lösa. Severin dröjde icke att begagna sig häraf och sökte varpa sig in till en holme, hvarifrån han kunnat beskjuta de lybska skeppen. Gustaf insåg tydligt Severins afsigt och sände bud på bud ut till Brun och Stammel samt besvor dem vid deras ed, ära och redlighet att manligen angripa fienden. Men på de lybska skeppen förblef allt stilla. De dyrbara ögonblicken förgingo och Gustaf förlorade tålamodet. Med sina svenska fältöfverstar och de tyskar, som ville följa honom, kastade han sig i några små espingar och lät lägga ut till den omnämnda holmen.
Han lyckades verkligen komma öfver till holmen och få upp på densamma några smärre fältstycken, »halfva slangor, falkuner och hakar», och knappt var man någorlunda i ordning med dem, förr än Norby kom med båtar och folk att taga holmen. En häftig strid uppstod, men Gustaf lyckades hålla fienden ifrån stranden. Han kastade sig derunder ned på marken och ropade till Severin: »I kunnen snart vänta gäster,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
