Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungavalet i Strengnäs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvari riket häftade hos Lybeck, en skuld som dessutom med hvarje dag ökades, varit en af de vigtigare frågorna, eftersom denna skuld icke kunde betäckas med de vissa kronoinkomsterna.
Mötet uppsköts af skäl, som man icke känner, till efter pingsten. Den 3 Juni var riksföreståndaren i Strengnäs. Hvilka som voro der närvarande, kännner man icke med visshet. Biskop Hans i Linköping var der icke. Han ursäktade sig i bref till Gustaf med sjukdom. Lika litet voro der några andra vigde biskopar, eftersom sådana med undantag af den gamle och sjuklige biskop Ingemar i Vexiö nu icke funnos i Sverige. Dock uppträdde här andlige af hög rang, sådana som redan voro utsedde till de heliga biskopsstolarne eller snart blefvo det, och bland dem riksföreståndarens kansler, domprosten Knut i Vesterås, samt den påflige legaten Johannes Magnus, hvilken senare dock först anlände till Strengnäs efter den 6 Juni.
Om de verldslige herrarne, som här infunno sig, hafva vi föga kännedom. Sannolikt voro Thure Jönsson och Berent v. Mehlen tillstädes, den förre nyss återkommen från Norge, den senare uppkommen från Bleking. Att många herremän infunnit sig, är dock naturligt, och i första rummet de, hvilka här intogos i rådet. De voro: Bernt v. Mehlen, Peter Erlandsson (Båt), bröderne Ivar och Erik Fleming, bröderne Axel och Knut Anderssöner (Lillie), Peder Hansson till Valstad (af Forstena-slägten), Björn Classon till Leppis och Thord Bonde. Dessa utnämningar skedde den 3 Juni.
Två lybske rådsherrar, som voro närvarande, Bernt Bomhover och Herman Plönjes, framlade sin fädernestads fordringar på Sverige för den hjelp, som riket af staden undfått. Dessa fordringar voro stora, men innan de förekommo till öfverläggning, timade något alldeles oväntadt. Det var på tisdagen, som rådsherrarne utnämndes. På lördagen den 6 Juni väcktes en fråga, som hvilat öfver femtio år och under Sturarnes riksföreståndarskap aldrig blifvit berörd. Det var frågan om att välja en infödd svensk herre till konung.
Den nämnda dagen uppträdde riksföreståndarens kansler, domprosten Knut, och höll ett tal på latin. Han visade nödvändigheten för Sverige att nu skrida till konungaval, emedan riket länge varit förtryckt och jämmerligen förderfvadt af främmande konungar. Och efter den barmhertige Guden förunnat deras fädernesland i sin nöd stor lycka och framgång mot deras hätske fiende konung Christian och hans anhang genom Gustaf Eriksson, och denne var med gudsfruktan, vishet och mandom begåfvad samt visserligen af Gud dertill utsedd och kallad, derför kunde ingen bättre och skickligare finnas till konung än han, som dertill var af den yppersta ridderliga slägt och af gamla konungars blod här i Sverige född och boren.
Den första fråga, man gör sig vid genomläsandet af detta domprostens tal, är den, om han uppträdde alldeles oberoende och fristående utan att handla i gemenskap med tidens mäktige. Det förefaller otroligt, att icke Gustaf Eriksson skulle haft kännedom om denna sak,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
