Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Severin Norby och Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilket senare rike ansåge sig hafva rätt till ön; slutligen visste han icke, om Gotland i alla fall komme i Danmarks händer, hvem som skulle betala krigskostnaderna».
Dessa invändningar af konungen bemöttes af det lybska sändebudet med de rundaste löften och de heligaste försäkringar. »Ville konungen företaga det godländska tåget» – sade han – »så skulle han få anstånd med gälden till Lybeck på många år och utan någon ränta. Skulle Gotland komma under Danmark, så ville Lybeckarne på allt sätt befordra giftermålshandeln, hvilken redan var väckt, mellan Gustaf och Fredriks dotter, samt bedrifva saken så, att Gotland såsom brudskatt skulle komma under Sverige igen. Ginge icke detta igenom, utan Danmark ändteligen skulle behålla ön, då skulle Danmark betala den ena hälften och Lybeck den andra af krigsomkostnaderna.»
Detta kunde Gustaf icke finna vara annat än billigt, och han sade sig vara benägen att göra sitt bästa, om de anförda vilkoren blefve i bekräftade och fasthållne och icke bref och eder, såsom ofta tyvärr i denna svekfulla verld plägade hända, brötos. Sändebudet framtog då sitt kreditiv och »med gräseliga eder» – säger krönikeskrifvaren – »svor han på allt det heligt var, att hvad han sagt hade, var honom af hans herrar och öfverhet befaldt, och hvar så framdeles deruti bruste en enda punkt, så ville han begifva sig hit in i riket och blifva konung Gustafs fånge».
De betänkligheter, Gustaf hyste med afseende på detta företag, delades icke af hans närmaste män, och Lybeckarne hade i den mest betydande mannen näst konungen, nemligen Linköpingsbiskopen, sin bäste bundsförvandt i denna fråga. Redan kort efter konungavalet i Strengnäs skref biskop Hans till Gustaf om Gotland och fästade hans uppmärksamhet på vigten af denna ö och det gynnande tillfälle, som nu erbjöd sig, att återförena äfven denna besittning med riket. »Norby är der sex till sjuhundra man stark» – skrifver han – »och det är till befarande, att om Christian sänder någon makt till Danmark, blir Gotland så bemannadt och bespisadt, att det då blir värre att återtaga det.» Då, medan ännu Stockholm var i Christians hand och Finland återstod att befria, var det omöjligt för Gustaf att vidtaga några kraftiga mått och steg i denna sak, ehuru han visserligen var lika ifrig som biskopen att återförvärfva rikets gamla område. Deremot sökte han vinna Norby på sin sida och inbjöd honom att mot lejd och med ett följe af hundra man komma till Stockholm eller Elfsnabben, men detta afslogs af Norby, och frågan förföll.
Sedan förekom, såsom vi härofvan nämnt, Gotlandsfrågan på mötet i Vadstena i Januari 1524. Här talade biskop Hans i Linköping med ifver och kraft för saken, och han understöddes af konungens kansler, Lars Andersson, samt af nästan alla de verldslige rådsherrarne. Deras framställning gjorde dock ingalunda något godt intryck på Gustaf. Medan herrarne talade, »vred han af hjertans sorg ofta på hufvudet» – säger krönikan. Han kände liksom inom sig, menar han, att detta företag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
