Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Severin Norby och Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke skulle få någon god ända, utan deraf följa endast dryga kostnader, riket till platt intet gagn. Men på det sista, när herrarne lågo honom så hårdt öfver, heter det, så bejakade han det, föga bättre än nödder och tvungen. Alltså blef då Gotlandståget beslutadt, och för kostnadernas betäckande beslöts en allmän gärd.
Flera möten egde sedan rum om samma ärende, och sedan Gustaf fått saken uppgjord med Lybeck, började han med vanlig kraft rusta sig. Han gick dervid strängt till väga, men sparade sig icke heller sjelf. Sitt eget bordsilfver, fat, talrikar och kredensekar skickades till mynten i Stockholm och Upsala att slås till goda, hvita rundstycken. Af biskoparne måste synnerligen biskop Hans, till hvars stift Gotland hörde, vidkännas stora kostnader. Konungen fordrade af honom hundra rustade män och två eller trehundra lödiga mark silfver och skrifver allvarliga påminnelser om fullgörandet af skyldigheterna, medan han tillika påminner om inbetalningen af hvad som brast i föregående årets silfverskatt. Biskopen gjorde sitt bästa, men klagade för sina vänner – särskildt Thure Jönsson – öfver de stora bekymmer, som detta vållade honom.
I början på Maj samlades till Stockholm krigsfolket, både rytteri och fotfolk, och Berent v. Mehlen sattes till höfding öfver det hela. Gustaf följde sjelf med till Kalmar, der han inväntade flottan från Finland och de skepp, som skulle komma från Lybeck och Tyskland. Härifrån skref han ytterligare till biskop Hans och fordrade undsättning i penningar, »emedan Linköpings biskopsstol ju har så stort gagn i det närmaste som kronan af denna resa, om Gud vill väl går. Vi hafva vår myntmästare i Stockholm och Upsala, som mynta dagligen, så länge silfret räcker. Täckes eder sända någon del dit af silfver från edert stift, som vi förr påäskat hafva, det sätta vi in till eder.» Biskopen svarade konungen i ett utförligt bref, men skref tillika till sin vän Thure Jönsson: »Allt detta vållar oss någon af Luthers parti, som vi förmodom ...... Vi hafva aldrig hört, att de gode herrar i riksens råd hafva varit pligtige till någon annan tunga än med sitt folk till riksens tjenst, hvar efter sin förläning. Skulle vi varda betungade med sådana summor, då hafva vi allt för länge lefvat.» Men på samma gång som biskopen sålunda ger luft åt sitt bekymmer, uttalar han en from önskan för framgång åt konungen och hans företag. »Äro här nu» – skrifver han – »inga tidender i denna landsända om något herremöte, der vi utaf veta, annat än vår nådige herre konungs skepp och folk lupo af Kalmar sund till Gotland pingestdags afton. Gud allsmäktig värdes foga den resan till en god ända.» Han anbefalte äfven presterskapet i sitt stift att hålla särskilda förböner för konungen och Gotlandståget.
Öfverfarten till Gotland gick lyckligt, och med en här af 8,000 man landsteg Berent v. Mehlen der. Allt gick till en början väl. Det öppna landet togs i besittning, och Norby fann sig snart instängd i Visby och på det derinvid belägna slottet Visborg. Krigskunnige män kunde dock granneligen se, att mot den svenska öfvermakten hvarken staden eller slottet länge kunde hålla sig, helst som en lybsk flotta kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
