Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungamötet i Malmö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och man kunde icke så lätt släppa ur händerna de länder, som med makt blifvit tagna af fienden, eller upphäfva en belägring, som blifvit gjord med så stor kostnad för det gemensamma bästa, så väl för Danmarks och de wendiska städernas som för Sveriges skuld. Ty herr Severin gjorde dagligen en osägelig skada från sitt röfvarnäste Visby. Dertill med så hörde Gotland Sveriges krona till, ehuru ön någon tid varit henne med våld undandragen, och hvar så Gud gåfve lyckan till, att konung Gustaf finge det igen, vore han alltid redo att stå konungen af Danmark till rätta om detsamma.»
Det föll skarpa ord å ömse sidor, och städernas fullmäktige, som i verkligheten ville gynna Danmark, hade svårt att lotsa sig fram mellan de båda ytterligheterna. Å ena sidan togo de konung Gustaf i försvar. Han hade icke brutit freden derför, att han anfallit en sjöröfvare på Gotland, menade de. Men å andra sidan sidan ville de, att Gustaf skulle uppfylla danskarnes fordringar. Slutligen blef man ense om, att ett möte mellan båda konungarne skulle ega rum i Malmö den 1 September samt sex danska riksråd sändas till Sverige som gisslan för konung Gustafs person och de wendiska städerna afgifva sin försäkran, att denna lejd skulle obrottsligen hållas. Torsdagen den 4 Augusti lemnade de danska och tyska sändebuden Jönköping.
Sålunda fick då konung Fredrik sin vilja fram med afseende på mötet. Lejdebref kom, och konung Gustaf begaf sig på väg, åtföljd af Thure Jönsson och Lars Siggesson samt sin kansler Lars Andersson och några flera af rådet. Under nedresan samtalade man mycket om Gotland och Sveriges rätt till denna ö, och konungen uppmanade herr Thure, som var den äldste och erfarnaste i rådet, att han skulle manligen föra Sveriges talan på mötet. Och den gamle mannen lofvade fritt ut att göra, som konungen bad – något som väl icke heller var att betvifla, då man vet, huru ifrig herr Thures vän biskop Hans i Linköping var, att Sverige måtte återbekomma ej blott denna ö, utan äfven kustlandskapen omkring Småland. Men danskarne kände af gammal erfarenhet herr Thure och hade honom helt och hållet i sin hand genom de gods, som han egde i Danmark och Norge. Så fort konung Gustaf med de svenske herrarne ankommit till Malmö, »funno de danske på det rådet» – säger krönikan – »att stoppa herr Thure munnen till, och läto nemligen säga honom, att han skulle mista alla sina arfvegods i Danmark och Norge, hvar så han lade sig mycket ut för konung Gustaf och de svenske om Gotland eller i andra måtto». Och detta hot blef icke utan verkan.
På utsatt dag eller den 1 September öppnades mötet. Konung Fredrik var omgifven af två biskopar och två andra prelater samt tolf riksråd. Den ene biskopen var den från konung Christian och befrielsekrigets början bekante Jöns Andersson. Från de wendiska städerna Danzig och Stralsund samt från Rostock och Lybeck hade en talrik beskickning infunnit sig, nämligen tre borgmästare och fyra rådmän samt från hvardera af de nämnda städerna en stadssekreterare. I S:t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
