Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungamötet i Malmö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Petri kyrka möttes de båda konungarne med sitt följe. Sedan helsningarna och ärebetygelserna å ömse sidor försiggått, skred man till afhandlingen af de ärenden, hvilka föranledt mötet.
Konung Fredrik uppträdde först med ett tal, hvari han omnämnde den förderfliga söndring, som under de föregående tiderna rådt mellan båda rikena, och framstälde nödvändigheten af att nu allt missförstånd undanröjdes, hvarefter han började orda om den »kära bebindelsen», som blifvit gjord i Kalmar mellan alla tre rikena i drottning Margaretas tid, och sin önskan att denna förening mellan rikena måtte förnyas och hållas. Dock ville han icke påyrka någon regementsförändring i Sverige annorlunda, än att Danmarks konung måtte anses som det gemensamma föreningsbandet mellan rikena. Konung Fredrik talade här med samma rätt, som Christofer en gång talat och hans far och bror och brorsson, men aldrig under de gångna tiderna hafva dessa Danmarks anspråk visat sig så öfverdrifna eller så oberättigade. Här faller mera ljus på både personer och saker. De visa sig för betraktaren liksom belysta af morgonsolen, och med blicken framåt öfver de långa rymder af tid, hvarunder vårt fosterland visat sig mäktigt af en sjelfständig tillvaro, finner man tydligare än någonsin omöjligheten af en förening mellan vårt land och Danmark på sådan grund, som detta senare ville den, och som vi skådat den i afseende på Norge.
Man förstår icke ens rätt, huru, efter allt hvad som föregått, Danmarks konung ännu kunde framkomma med anspråk, som Danmark aldrig egt makt att förverkliga. Det visar, huru han helt och hållet stod inom hägnaden af det gångna tidehvarfvet. Hela den storartade kamp, som Sveriges riksföreståndare och allmoge utfört mot de främmande konungarne, hade icke haft någon lärdom att lemna honom, medan han på samma gång icke glömt något af sina föregångares stolta anspråk. Men om dessa anspråk hade haft något sken för sig gent emot riksföreståndarne, så måste de vid den ringaste eftertanke falla till intet, när Sveriges talan fördes af en konung, hvilken med samma rätt som Danmarks konung kunde tala om en fortsättning af unionen, men ur svensk synpunkt, med Sverige till hufvudland och utgångspunkt.
Hvilket intryck den danske konungens tal gjorde på Gustaf och de svenske herrarne, kan man lätt föreställa sig. Konung Gustaf förklarade i de bestämdaste ordalag, att någon förening på det gamla viset mellan rikena aldrig kunde komma i fråga, men väl ville han ingå på allt som kunde bidraga till fred och sämja rikena emellan. Detta svar på det danska spörsmålet bildar i afseende på de yttre förhållandena en slutpunkt för unionen. Det afskar med ens allt hopp för den danske konungen, och ställningen var dessutom sådan, att denne måste vara glad att för priset af sitt öfverherrskap vinna en pålitlig bundsförvandt mot den fara, som ännu hotade från den fördrifne konung Christian.
I detta afseende, ur unionel synpunkt, är konungamötet i Malmö sålunda af den största vigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
