Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungamötet i Malmö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händelse han ej komme att behålla Gotland. Rörande denna ö beslöts, att om Gustafs folk intagit Visby stad och slott den 1 September eller den dag då mötet här i Malmö öppnades, skulle ön jemte staden och slottet förblifva i Sveriges ego, tills frågan slutligen afgjordes. I motsatt fall skulle Fredrik behålla ö, stad och slott, men i intetdera fallet skulle detta hafva något inflytande på den slutliga skiljedomen. Men Severin Norby skulle aflägsnas från Gotland, och ett vite af 100,000 gyllen bestämdes för den som bröt mot detta beslut. Båda konungarne skulle för öfrigt hålla fred och godt naboskap med hvarandra, och i särskilda öppna bref, som konungarne gåfvo hvarandra, utlofvade de, att de riddare, riddarefruar eller jungfrur i det ena riket, hvilka hade gods i det andra, skulle utan hinder dem återfå, bruka och behålla.
Sådant var hufvudinnehållet af Malmö recess, som för den följande tiden blef en hufvudurkund i afseende på förhållandet mellan Sverige och Danmark. Man kan icke förneka, att medlarne vid mötet uppträdt till förmån för konung Fredrik och Danmark, på samma gång som de sågo sig sjelfva till godo. Så väl de som Fredrik visste mycket väl, att Visby då ännu befann sig i Norbys händer, och man kan äfven i de följande dagarnas handlingar se ett erkännande från konung Fredriks sida för den tjenst hansestäderna här gjort honom.
Redan den 2 September erhöllo Lybeckarne af konung Fredrik ett bref, hvarigenom de fingo rättighet att under fyra års tid uppbära 400 mark årligen af inkomsterna på Gotland, och den 11 September erhöllo de wendiska städerna bekräftelse på deras fri- och rättigheter i Skåne och Danmark. Redan i Augusti hade de tyska köpmännen fått sina handelsrättigheter i Norge bekräftade, och det heter uttryckligen, att allt detta var en frukt af konung Fredriks erkänsla för »välvilligt visade tjenster».
Under sådana förhållanden behöfdes det ingen skarp blick för att finna, att de två saker, som här voro att välja på, voro onda. Oaktadt alla mer eller mindre gynsamma ordställningar i recessen, var det tydligt nog, att Sverige skulle gå miste ej blott om Gotland, utan äfven om den skadeersättning, som utlofvats. Detta onda, som icke lät sig borttänkas – en följd af sammanhållning bland motparterna, Danmark och Lybeck – skulle otvifvelaktigt hafva ett ännu större ondt i följe med sig, nemligen krig, om Gustaf spände bågen för högt. Således, ville Gustaf behålla Gotland, så stode ett vidt utseende krig för dörren, ännu farligare, när den fördrifne konungen kom dertill; undveke han deremot kriget, hade han för sig de utomordentligt dryga kostnaderna för Gotlandståget, som voro gjorda förgäfves.
Gustaf valde freden, men i sitt sinne bibehöll han en bitterhet mot Danmark och Lybeck, som aldrig slocknade, och som framdeles kostade Lybeck vida mera, än hvad den rika staden här på ett förrädiskt sätt vann. Denna bitterhet, som kokade i den hetlefrade konungens sinne, gaf sig luft redan här i Malmö. Han mötte nemligen på gatan, sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
