Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungamötet i Malmö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frågan om Gotland kom derefter till afgörande. De danske rådsherrarne kommo fram med många skäl, hvarpå Danmark grundade sina anspråk på denna ö. Rikshovmästaren skulle nu svara på deras föreställning och visa sig såsom en frimodig förfäktare af sitt lands rättigheter, enligt hvad han och konungen talats vid under vägen. Men huru det nu var, så började herr Thure hosta och stamma, så att blott afbrutna ord och halfva meningar kunde höras. För den skull steg kansleren mäster Lars fram och afgaf ett svar, hvarpå konung Gustaf sjelf tog till orda. Sedan han slutat, uppsteg en gammal dansk riddare, herr Anders Bille, och begärde lof att tala några sanningens ord i denna sak, hvilken begäran beviljades af båda konungarne. »I gode konungar och andre gode herrar» – böjade då herr Anders med mycken säkerhet – »om I velen bekänna sanningen, då mågen I tillstå, att I veten slätt intet af sådana gamla saker och ärenden, besynnerligen om Gotland, som I så mycket talen om, ty I ären allesammans unge män, som icke kunnen tänka eller veta något långt tillbaka. Vår käraste nådige herre konung Fredrik hafver icke varit länge här i landet, utan hållit sig i sitt furstendöme Holstein, och för den skull kan hans nåde antingen litet eller alls intet veta derutaf. Konung Gustaf i Sverige är icke heller möjligt deraf veta, efter han är en ung herre. Jag må säga för sanning, att ingen är här bland oss som det rätteligen vet, mera än herr Thure Jönsson och jag....»
Längre hann icke den gamle riddaren i sitt långt tilltagna tal, förr än konung Gustaf afbröt honom. »Hvad viljen I säga, herr Anders Bille» – sporde han, icke utan hetta – »och hvad viljen I dermed belägga? Är det icke en gammal sanning, att en ung kan så vidt och långt spörja tillbaka, som en gammal kan tänka eller minnas?» Detta konungens spörsmål gjorde ett sådant intryck på herr Anders, att han icke mera visste, huru han skulle fortsätta sitt tal. Han blef så häpen och bestört, att han stod alldeles mållös.
Andra talare uppstodo emellertid, och man fortsatte att afhandla frågan, hvarvid icke sparades på hårda ord. Konung Fredrik sköt saken ifrån sig, sägande, »att han icke ville lägga sig deruti, efter han visste ringa derom». Men konung Gustaf och de svenske herrarne bevisade med goda och fasta bref och skäl, att Gotland var Sveriges kronas rätta egendom. Likväl kunde intet dermed vinnas. De hanseatiska sändebuden trädde emellan och lyckades åstadkomma ett beslut, som i historien förekommer under namn af Malmö recess. Enligt detta beslut skulle de omtvistade punkterna afgöras genom skiljedomare, hvilka skulle utgöras af fullmäktige från de sju städerna Lybeck, Hamburg, Rostock, Wismar, Stralsund, Lüneburg och Danzig. Dessa skulle sammanträda i Lybeck 14 dagar efter pingst 1525, och de båda konungarne skulle sjelfve eller genom ombud der infinna sig och framlägga sina påståenden och skäl. Emellertid skulle konung Gustaf genast till Danmark återställa Bleking, men Viken skulle han tills vidare behålla såsom pant för den skadeersättning, som möjligen kunde tilldömas honom, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
