Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berent von Mehlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här skulle han nu lemna redovisning för sitt Gotlandståg, men för konungen var det hufvudsaken att kunna utan tidsutdrägt, kanske till och med utan manspillan, återbekomma Kalmar från en man, som han nu mer än någonsin misstrodde. Och derför erbjöd han Berent Stegeborg i utbyte mot Kalmar. Berent å sin sida visade sig icke obenägen att villfara konungens önskan, men förklarade det nödvändigt, att han sjelf begaf sig ned till Kalmar, ty i annat fall skulle icke hans folk uppgifva slottet. Konungen åter, som icke ville släppa mannen förr än han hade slottet i sina händer, menade, att det vore tillräckligt, om Berent skrefve till sin broder Henrik och för honom tillkännagåfve den öfverenskommelse, som blifvit ingången mellan honom och konungen.
Så skedde väl ock, men det var utan verkan. Henrik v. Melen förstod sin broder för väl. Konungen hade skickat Nils Eriksson att öfvertaga befallningen på slottet och skrifvit till Olof Larsson och Kalmar borgare derom, men Henrik sade dertill tvärt nej och förklarade, att det var hans skyldighet att behålla slottet för dens räkning, som anförtrott honom det. Icke ens konungens eget bref till Henrik verkade någon förändring i hans beslut. Om hans broder Berent återkomme – sade han – så finge han göra efter godtfinnande, men han sjelf (Henrik) stod ej att beveka.
Då måste konungen foga sig efter omständigheterna och låta herr Berent sjelf draga ned till Kalmar. Dock lät han honom åtföljas af Nils Eriksson och Jon Olofsson, hvilka fingo sträng befallning att hålla vaksamt öga på herr Berent och icke låta honom komma på slottet, förr än detta blifvit till dem öfverlemnadt. Herr Berent var dock en mästare att ställa sina ord väl, och när de tre herrarne kommit till Kalmar, dröjde det ej länge, förr än han lyckades förmå sina följeslagare att låta honom emot gifven säker borgen ensam gå upp på slottet. Han kom verkligen den gången tillbaka, men förklarade, att knektarne på slottet aldrig skulle uppgifva slottet, så länge deras herre behandlades som fånge. Först då ville de öfverlemna slottet, när han, deras höfvidsman, kom till dem och underhandlade med dem derom som en fri riddare.
De svenske männen förstodo icke den tyske riddarens arga list. Sådant tal var en hederlig mans tal, och de drogo icke i betänkande att villfara hvad de ansågo deras egen ära kräfva. De lemnade Berent frihet, att utan gisslan begifva sig upp på slottet, och denne lofvade med dyra eder att följande dag öfverlemna slottet. Men redan under samma natt skickade Berent ett bud öfver sundet till Öland, der fyra rotar knektar lågo i borgläger, att de skulle komma öfver till slottet. Det skedde, och Berent tog ed af dem, att de manligen skulle strida för honom och icke upplåta slottet åt någon annan, ej ens åt konungen sjelf. Knektarne gingo eden, och Berent redde sig att lemna slottet.
Morgonen derpå gick han ut genom slottsporten och öfver bryggan i riktning mot staden, som om han haft för afsigt att verkligen fullgöra sitt löfte. Men innan han hade hunnit öfver bron, kommo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
