Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Severin Norby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underhandlingar väcka efterverldens beundran och åstadkomma en önskan, att så många förträffliga egenskaper måtte hafva användts för en bättre sak.
Vi veta, att Gustaf sände fullmäktige till Gotland för att öfverlemna ö, stad och slott till danskarne, och liksom det svenska krigsfolket under Berent v. Mehlen, så skulle äfven Norby med sitt folk draga bort från ön. Det visade sig dock genast, att hvad Norby gjort endast varit en nödfallsåtgärd, aftvingad af omständigheternas tvång. Han behöll sitt slott Visborg och skref derifrån till sin fördrifne konung, försäkrande honom om sin trohet och ingifvande honom förhoppningar att ännu en gång återinsätta honom i sina riken, om han blott finge undsättning i penningar, krigsförnödenheter, krigsfolk och fartyg. Samtidigt underhandlade han både med konung Gustaf och Fredrik i Danmark. Genom sitt sändebud junker Moritz af Oldenburg gaf han den förre förhoppningar att erhålla Gotland, och Gustaf, som icke var blind för fördelen att vinna på sin sida en sådan man som Norby, gaf honom till en början vänliga svar och önskade ett personligt möte vid första öppet vatten.
Men konung Gustaf var tillika allt för försigtig för att mera än tillbörligt tro på en man, som varit hans farligaste fiende, och i Februari 1525 finna vi honom derför underhandla med konung Fredrik om den fruktade mannen, som »ännu satt i samma stolthet på Gotland». De anförda orden yttrade Gustaf i sitt kreditiv för de sändebud, hvilka han afsände både till Fredrik och Lybeck att vederlägga de rykten, hvilka Norby utspridt om hemligt förstånd mellan honom och den svenske konungen. Till de af Norby utspridda rykten hör äfven det, att han var trolofvad med riksföreståndaren Sten Sture den yngres enka, Christina Gyllenstjerna, och att han ville förhjelpa hennes son, den unge Nils Sture till styrelsen i Sverige.
Detta sista rykte innehöll en half sanning. Severin hade verkligen friat till fru Christina och hade af henne erhållit det svar, att om hon någonsin inginge nytt gifte, skulle hon föredraga Norby framför andra, och hon hade äfven skänkt honom en ring, men hon hade aldrig gifvit honom något bestämdt löfte. Gustaf såg redan detta ogerna och skref till biskop Hans i Linköping och klagade, »att hon låtit sig till det obeståndet bedraga», och säger oförtäckt, att Norby haft sina bud till fru Christina om äktenskap, på det hon och hennes barn måtte komma till regementet. Äfven till Måns Bryntesson (Lilliehöök), som innehade Elfsborg, skref konungen om samma ärende och befalte honom att vara aktsam på de stämplingar som förehades samt genom spejare söka upptäcka dem både inom och utom landet. Men offentligen – i bref till adeln och menige man i Småland af den 25 Mars 1525 – förklarar konungen dessa rykten såsom löst tal, utspridt af onda stämplare.
Från Norbys sida var allt detta idel medel att vända förhållandena till förmån för konung Christian. I Mars 1525 erhöll han från denne bref, hvari han förklarades för Christians ståthållare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
