Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skulden till Lybeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållandena bättre gestaltade, än som de voro, när Gustaf Eriksson drog ut att befria Sveriges rike, och när Fredrik besteg sin brorsons danska tron.
Och af dessa förhållanden begagnade sig hansestaden med framgång. Genom fördraget i Strengnäs lades Sverige helt och hållet under Hansans handelsvälde. De svenske köpmännen fingo icke handla utom Öresund och Belterna, och inom Östersjön voro de inskränkta till Danzig och Lybeck, på samma gång som holländarnes handel i väsentlig mån försvårades. Bättre kunde Hansan aldrig få sin sak stäld. Men en ny tid var kommen med nya krafter, och äfven den gamla mäktiga hansan måste, som vi få se, böja sig för den. Såsom den gamle biskopen sade, att de unge fingo sörja för framtiden, så gick det ock, och Gustaf I grep med kraftig hand in i händelsernas gång. »Han var först en engel» – heter det i en Lybeckares anteckningar – »men blef sedan en djefvul.»
Men med dessa handelsprivilegier var hufvudfrågan icke afgjord, blott uppskjuten. Den stora skulden var fortfarande en källa till de största bekymmer för Gustaf. I Juli 1523, således kort efter konungavalet, uppgaf Gustaf skulden till en summa af 200,000 gyllen, hvilken summa – om man antager en gyllen ungefärligen motsvara fyra kronor – motsvarar 800,000 kronor i vårt nuvarande mynt. Att betäcka denna summa funnos inga andra utvägar än lån och gärder. Båda delarna anlitades. Ett silfverlån beslöts 1523, och Gustaf skref till alla församlingar i riket, »att de skulle komma kronan till undsättning, ransaka i kyrkor och kloster och taga de klenoder, monstranser, kalkar och allt hvad de menade sig kunna undvara och skicka det med säkert bud till Stockholm. Allt skulle blifva upptecknadt och återbetaldt, när Gud så fogade, att riket kom till bättre stadga.» Detta beslut efterkoms äfven; det inbringade dock ej tillräckligt, men åstadkom deremot mycket missnöje så väl hos presterskapet som hos allmogen, till hvilken det spred sig från det förra.
Då hölls ett riksmöte i Vesterås om hösten, det var den 8 September 1523, således tre månader efter Gustafs val till konung, och här afgaf han en berättelse om hvad som dittills skett, om bristen på penningar, men tillika nödvändigheten att anskaffa sådana och redogjorde för användningen af de medel, som influtit. »Ehuru han icke vore till någon räkenskap skyldig» – säger han i en framställning, som skulle förkunnas öfver hela riket – »ville han dock för deras skuld, som oförståndige voro och icke allting besinna kunde, gifva dem del af sin räkenskap, att hvar och en måtte ser hvad han dels utgifvit, dels hade att utgifva för skepp, byssor och värjor, så ock till sold åt knektar, ryttare, hofmän, fotgängare, skeppare och båtsmän, och vore summan så stor, att det näppeligen någon menniska trott hafver.»
»Han hade för den skull» – säger han vidare – »icke sparat penningar, utan satt sig i stor, dråpelig gäld, köpt somliga skepp för 7,000, somliga för 8,000 och derunder, så att summan för skeppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
