Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Skulden till Lybeck
- 2. Reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konung Gustafs historia: reformationen. Vi skola nu taga i betraktande den allmänna betydelsen af den verldshänddse, som fått namn af reformationen, och huru det tillgick vid dess genomförande i vårt land.
*
Reformationen.
Det vore svårt att finna ett svenskt ord för att fullkomligt uttrycka betydelsen af ordet reformation; det betyder ombildning, men en ombildning, som återför det gamla och ursprungliga och just derigenom på samma gång i förhållande till det rådande åstadkommer något nytt. Reformationen var egentligen ingenting annat än en ändelig revolution, ett nedbrytande och omstörtande af det bestående odugliga och ett öppet uttalande af menniskoandens frihet, ett bortryckande af menniskofunderna i religionen och sättande i deras ställe Guds eget ord i bibeln.
Vi hafva omnämnt, att den kristendom, som hos oss infördes, redan var förgiftad af en mängd menniskotillsatser, om hvilka Kristus och hans apostlar visste intet. Till dessa satser hörde den att anse den romersk-katolska läran för den enda saliggörande, och vi hafva i det föregående sett, huru man hos oss från »kristenheten» vanligen uteslöt den grekiska kyrkans bekännare. I spetsen för denna kristenhet stod påfven i Rom. Han var Kristi ståthållare och som sådan den högste presten. Men ej nog dermed, han gjorde äfven anspråk på att vara den högste fursten, och Bonifacius VIII, en påfve som var samtida med Thorkel Knutsson, förklarade tilll och med uttryckligt, att hvar och en, som ville bli salig, skulle hålla honom för kristenhetens högsta både andliga och verldsliga öfverhufvud. Vi behöfva blott påminna oss, huru ödmjukt Nordens konungar denna tid vände sig till Kristi ståthållare för att göra oss ett begrepp om hans makt och anspråk. »Tala, herre, och din tjenare lyder!» – skref den ridderlige konung Erik Menved i Danmark, och Magnus Eriksson, konungen öfver tvänne riken, bad ödmjukt, »att påfven af sin maktfullkomlighet ville godkänna och bekräfta» hans förvärfvande af Skåne. Påfvens farligaste vapen var bannlysningen, men äfven om vi på den tiden se Sveriges konung frukta och söka undvika densamma, så innebar den dock icke på långt när samma svåra följder för honom som för furstarne längre söderut, och mot slutet af unionstiden sågo vi, huru föga man i Sverige gjorde afseende på en påflig bannstråle. Olaus och Laurentius Petri, hvilka voro samtida med de sista händelserna under Sten Sture d. y., säga uttryckligen, »att de svenske aktade sådant band och interdikt intet».
Detta står i samband med påfvemaktens utveckling. Påfvens sträfvande efter verldsvälde alstrade långvariga strider med den verldsliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0118.html
