Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skulden till Lybeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och dermed fortfor konungen under de följande åren 1525 och 1526, ehuru icke allmänt. Men med året 1527 utgick en anmodan i detta afseende till alla klostren i riket.
Likaså började konungen snart nog att lägga hand på den kyrkoegendom, som bestod i fasta gods. Grönö gård i Vestmanland, som under långliga tider tillhört biskopsstolen i Vesterås, men som Gustaf under befrielsekriget tagit i besittning, behöll han fortfarande, enligt hvad han sjelf säger i ett bref af den 24 Sept. 1526, på den grund, att gården en gång tillhört kronan, och att domkyrkan under den långa tid, hon varit gårdens egare, fått full godtgörelse för inköpssumman.
Rörande sådant fastighetsförvärf för sig eller kronan – hvaremellan på denna tid var föga skilnad – må vi här anföra en fråga, som var före på mötet i Vadstena i Januari 1526. Den rörde det gamla slottet Gripsholm och det af Sten Sture den äldre stiftade Mariefreds kloster derstädes. Konungen ansåg Gripsholm tillhöra sig såsom arf och förklarade Karthusianermunkarnes besittning deraf stå i strid med Sveriges lag. Dermed förhöll sig så, att Gustafs fader, herr Erik Johansson, som var Sten Stures systersson och sålunda hans arfvinge – eftersom herr Sten dött utan barn – aldrig enligt konungens påstående gifvit sitt bifall till sin morbroders frikostiga gåfva, annat än tvungen. Till följd deraf skulle Gripsholm såsom Karthusianernes olagliga besittning återgå till Gustaf, herr Stens arfvinge.
Den 10 December 1525 kom konungen sjelf till Gripsholm och gick upp i det församlade Karthusianerkapitlet. Här sporde han munkarne till, »om de godvilligt ville öfverantvarda åt honom Gripsholm med alla de gods och all den ränta, som derunder lågo». De förskräckte munkarne togo illa vid sig och bådo ödmjukligen, »att konungen måtte låta dem behålla och njuta hvad de fått hade». Konungen förklarade detta vara omöjligt, men ville skaffa medgifvande af riksens råd, af biskoparne och Karthusianerorden till deras upplåtelse af godset åt sig. Då uppgåfvo munkarne åt konungen »med en god vilja all den gåfva, de af gamle herr Sten undfått hade».
Denna fråga föredrog konungen på mötet i Vadstena, der äfven en herr Erik var närvarande som ombud för klostret, och den 17 Januari skref konungen till munkarne, att rådet godkänt hans anspråk. På detta sätt kom Gustaf i besittning af denna klosteregendom, men saken synes hafva väckt stort uppseende, att döma af den mängd bref, konungen ansåg sig böra utfärda till så väl särskilda landskap – Dalarne, Vestergötland, Östergötland, Småland – som enskilda män. Den lösa egendomen skulle munkarne enligt öfverenskommelse få behålla, men icke för ty befalte Gustaf den nämnde herr Erik, som fått sig förvaltningen af klostret anförtrodd, att sända till Stockholm den silfverkista, som stod i klostret, »dock så hemliga, att bröderne der intet af veta.»
Skildringar af behofvet att anskaffa penningar och medlen för vinnandet af detta mål har fört oss allt närmare det vigtigaste ärendet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
