Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Reformationen - Konungen och gammaltidsbiskoparne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men nu var det just detta prestestånd som jemte adeln under den föregående tiden innehaft och utöfvat all myndighet inom samhällena. När derför presteståndet föll tillbaka från denna sin framstående ställning, låg redan deruti en så viktig förändring, att samhället derigenom måste ingå i nya former. Äfven adelns makt sjönk i och med detsamma, och i nästan alla Europas stater framträder i stället konungamakten stödd på borgarståndet, »det tredje ståndet», som det kallades. En vigtig omständighet, som icke får förglömmas, är det inflytande som upptäckterna af nya verldsdelar utöfvade och särskildt förflyttningen af verldshandelns säte från Medelhafvets städer – Venedig och Genua – till kustländerna vid Atlantiska hafvet, först till Spanien och Portugal och sedan till Nederländerna och England. Häruti ligga de vigtigaste öfvergångslänkarna från hvad man kallar medeltiden till den nyare tiden. Öfver allt, hvarhelst man kastar blicken, inom kyrkan eller staten, ser man nya förhållanden blifva rådande.
Äfven för vårt land voro dessa förändringar af vigt och det iklädde sig sjelft så småningom nya former, beroende dels af reformationen, men dels ock af det arbete, hvars väsentligaste del ligger inom vår medeltid, men som nu afslutades – det arbete nemligen, som till sitt mål egde ett sjelfständigt Sverige under en infödd svensk konung. Hos oss hafva vi icke något »tredje stånd», till hvilket konungamakten kunde sluta sig i sin strid mot de rådande makterna – herrarne och presterne – men vi hafva vår allmoge, och han utförde arbetet tillsammans med Engelbrekt och tillsammans med Sturarne, tills slutligen nu på mötet i Strengnäs den siste riksföreståndaren blef konung.
Vi skola nu tillse, huru reformationen infördes i vårt land, och dervid först kasta en blick på dem, hvilka företrädesvis framstodo såsom försvarare af det gamla, samt derefter på stridsmännen för det nya skicket, äfvensom på konungens förhållande till dessa män.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
