Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungen och gammaltidsbiskoparne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trovärdighet åt hans ord för den heliga apostoliska stolens heder. Men genom denna nyhet har vår afsigt att återsända honom till eders helighet blifvit ändrad, tills vi funnit, hvad eders helighet vill göra i nyssnämnde erkebiskops sak till vårt och våra undersåtars bästa och lugn. Så snart vi förnummit detta, skola vi antingen efter eders helighets vilja kraftigt bistå detta ombud i alla den kristna kyrkans ärenden, eller gifva honom frihet att lemna oss för att tillkännagifva, huruledes i anseende till den apostoliska stolens försumlighet den svenska kyrkan reformeras genom vår konungsliga myndighet.»
»Gud är vårt vittne, huru gerna vi ville att sjelfva kyrkan genom eders helighets myndighet och i enlighet med de heliga fädernes stadgar sattes i bättre skick, ty det är alldeles nödvändigt, att reformation ju förr desto hellre sker i det andliga och verldsliga ståndet.»
Detta bref till påfven och ett ännu strängare till kardinalerna afsändes den 4 Oktober 1523. En domstol nedsattes, som förklarade erkebiskop Gustaf ovärdig sitt embete, och derpå kallades Upsala domkapitel till Stockholm för att anställa nytt val. Johannes Magnus utkorades enhälligt till erkebiskop den 23 November. Orsaken till detta nya val är svårt att ur de orediga uppgifterna kunna utleta. Må hända skedde det under den tryckande nödvändigheten att snart se ärkestiftet försedt och under den vissa utsigten, att påfven icke skulle vidare väcka frågan om den fördrifne Gustaf Trolle utan bekräfta den nyvalde, helst när denne var hans egen legat. Men det sista påfliga brefvet visade grundlösheten af detta hopp, och då måste en högtidlig dom öfver Gustaf Trolle göra erkebiskopsstolen ledig och sedan nytt val anställas, när det första, såsom skedt före domen, måste betraktas som olagligt.
Vi påminna oss att på mötet i Söderköping i Oktober detta år (1523) så väl Gustaf Trolle som hans fader Erik förklarades för riksens fiender. Märkeligt nog finner man den fördrifne erkebiskopen söka genom biskop Hans Brask vinna rättighet att återkomma till Sverige och sitt stift. Men den fosterländske biskopen svarade den 18 Oktober och afrådde Gustaf från alla vidare försök att få återvända till ett land, der han af så många anledningar gjort sig förhatlig. Han borde taga sin tillflykt till Gud, som skickar menniskornas öden. Biskop Hans ville dela väl och ve med rikets öfrige inbyggare samt lefva och dö för rikets frihet, och han bad derför erkebiskopen icke vidare spilla möda och kostnad med att skrifva honom till.
Den nyvalde erkebiskopens broder, Olaus Magnus, afsändes till Rom för att erhålla den nye påfvens stadfästelse å valet. Men hans värf misslyckades. Väl förordnade Clemens Johannes Magnus att förestå erkestiftet, tills Gustaf Trolles sak blifvit afgjord, men domen öfver denne bekräftades icke, och frågan om de öfriga biskoparnes stadfästande utan penningelösen förblef oafgjord för alltid. »Om icke romerska stolen vore alldeles utblottad» – skref påfven – »så ville han gerna af egna penningar utbetala den nödiga expeditionslösen.» Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
