Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungen och den nya tidens män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för korgossar och andra, som ville höra honom, läsa stycken ur gamla och nya testamentet. Dessa föreläsningar afhördes med största uppmärksamhet, och snart visade sig sjelve erkedjeknen bland mäster Olofs åhörare. Han hade fått höra talas om den unge mannens lärdom och undervisning och ville sjelf taga kännedom om densamma. Och han fängslades liksom de andra af mäster Olofs läsning samt utverkade att stiftsskolan anförtroddes åt honom. Detta innebar ett vigtigt steg framåt för reformatorn. Det var nu en skyldighet för Olof, och tilloppet af åhörare ökades i samma mån som förtroedet. Sådan var begynnelsen till den förbättrade lärans förkunnande i vårt fädernesland.
Kort derefter fick Olof tillfälle att ännu tydligare visa, hvaråt han syftade. Om hösten 1521 dog hans fader i Örebro, och Olof begaf sig dit jemte sin broder Lars för att besörja om begrafningen. Dervid infann sig en skara munkar från karmeliterklostret för att sjunga själamessor och med vigvatten, korsande och andra då öfliga bruk fira likbegängelsen samt derigenom förskaffa den döde en snar förlossning ur skärselden. Smeden hade för detta ändamål skänkt en åker öster om staden. Så väl Olof som hans broder Lars satte sig emellertid emot detta uppträde af munkarne. Det var en djerfhet, som föll sig alldeles naturlig hos den kraftfulle och eldige Olof, och om vi tänka oss tidsförhållandena sådana de då voro, det välde som munkar och prester utöfvade öfver alla olärdes sinnen och den fullkomliga okunnighet och hjelplöshet i andliga ting som rådde bland massan, skola vi lätt finna, att i brödernes beteende, låg något oerhördt och våldsamt, som fordrade mod och kraft att utföra. Sjelfva modern ville på intet vis tillåta, att munkarne bortvisades. Men Olof sade, att hans ärlige fader icke behöfde munkarnes messor, och lät förstå, att påfveväldet snart skulle blifva slut i Norden. Och han dref munkarne bort ur begrafningsgården.
Den fromma modern sörjde och klagade: »Icke trodde jag, när jag eder med smärta födde hit till verlden och med bekymmer och stor omkostnad gaf eder lärdom och uppfostran, att utaf eder skulle blifva så gudlösa menniskor, som skulle tala sådana smädeord om påfven och den heliga messan.» Sönerne sökte trösta henne och sporde, om hon förstode den latinska messan och hvad hon tänkte, när hon hörde presterna sjunga den. »Icke förstår jag dem» – svarade modern – »men då jag hörer dem, beder jag i andäktigt, att Gud ville låta sig deras bön behaga, hvarom jag icke tviflar». Den gamla qvinnans ord kunna tagas som ett uttryck för hvad folket i allmänhet kände och tänkte, när de hörde de främmande obegripliga orden. Det lyckades dock sönerne att till slut trösta den oroade modern, hvarpå de sjelfve begrofvo sin fader.
Karmeliternes generalkonfessor skref och klagade hos domkapitlets dekanus i Strengnäs, doktor Nils, öfver de gudlösa bröderna, »som smädeligen talat mot Gud och hans heliga namn och sagt, att de skulle bryta den heliga kyrkans stadga och lag, som våra bröder så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
