Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungen och den nya tidens män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obrottsligen hållit hafva.» Vidare heter det i den förtörnade konfessorns bref: »De talade ock smädeligen om påfven och sade, att de skulle nederslå hans rike, som tillförene gjordt är af den kätterske munken Luthero, om hvilken de ock mäkta talade och för folket berömde, som än af många ihågkommes, som utspy på oss spe och löje, ristandes hufvudet öfver oss.» Brefvet ledde dock icke, efter hvad man vet, till några påföljder.
Olof återvände till Strengnäs och fortsatte i ostörd ro sina predikningar samt blef allt djerfvare och modigare. Dessa årens yttre händelser togo så de mäktiges uppmärksamhet i anspråk, att den obetydlige läraren i Strengnäs väckte bland dem föga uppseende. Först 1523 lärer biskop Hans i Linköping fått kännedom om honom och hans läror. I Maj detta år skref biskopen till en Johannes i Rom – sannolikt Johannes Magnus, som då skickades till Sverige såsom påfvens legat – och klagade öfver det skick, hvari kyrkans saker befunno sig, då han fick uppbära krigets största tyngd utan att derför skörda annan tack än hat för sin kärlek. Ville en lekman åt kyrkans egendom eller personer, så kunde den störste usling vara domare öfver henne och dem; klagade man öfver tiondens borttagande, gästningstunga och intrång i presteståndets frihet, så hette det att man blott klandrade sina landsmän och mera gynnade fienden än sina egna. Härtill medverkade ock några andlige, hvilka, såsom man måste befara, voro smittade af lutherska tänkesätt. Ty de öfvertalade många lekmän, att kyrkan vore gjord för det borgerliga samhällets skuld, och att derför allt hvad kyrkan egde, det vore samhällets.
Det är äfvenledes först från detta år och ur Linköpingsbiskopens brefvexling, som vi erhålla någon underrättelse om de läror, som Olof predikade i Strengnäs. Det är den ofvannämnde doktor Nils, som inskickar några anteckningar, hvilka han gjort under Olofs predikningar, och hvilka åtföljdes af doktorns vederläggningar. Det hufvudsakliga innehållet i dessa anteckningar är följande: »Ingen har här predikat sanningen för eder förr än jag» – »ingen munk bör tigga, emedan det heter i 5 Mosebok 15 (enligt den latinska öfversättningen), och skulle alls ingen fattig eller tiggare vara bland eder» – »ingen bör sätta sin förtröstan på menniskor, såsom på den högtlofvade jungfrun eller något annat helgon, utan på Gud allena, enligt Jer. 17: förbannad är den som förlitar sig uppå menniskor» – »predikarekallet i Guds församling är det främsta, och mer än att hålla messa» – »bikten bör ske i hjertat för Gud allena, och ej för presten».
Men det var icke blott emot läran som den djerfve predikanten uppträdde, utan äfven mot den gamla kyrkans författning. Man finner detta af ett bref från biskop Hans till den valde biskop Magnus Haraldsson i Skara, skrifvet den 12 Juli 1523. »Vi hafva i dessa dagar» – skrifver han – »mottagit bref från några i Upsala kapitel, huru vådligt det lutherska kätteriet börjar gripa omkring sig inom Strengnäs stift genom en viss mäster Olof synnerligen mot den heliga romerska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
