Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungen och den nya läran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han tillika vederlade Upsaladoktorns. Äfven en karmelitermunk Paulus Eliæ, som på den tiden ansågs vara Danmarks lärdaste man, fick sig dessa spörsmål tillsända och afgaf svar å dem, men till vederläggande af mäster Olof.
Så utgick året 1524.
Det följande året 1525 ingick med en vigtig och betydelsefull händelse. Mäster Olof firade den 12 Februari sitt bröllop med en qvinna, som hette Christina. Det väckte stort uppseende såsom ett uppenbart trots emot kyrkans lagar. »Också skedde det» – skrifver mäster Olof i sin dagbok – »under gensägelse af alla påfviske, emedan han hade varit diaconus.» Han var icke ordentligt prestvigd, och får man döma af den anförda anteckningen, ser det ut, som om han sjelf icke ville anse sin invigning till diaconus vidare för gällande, utan betraktade sig såsom lekman. Då han likväl af de påfviske kunde betraktas som klerk, ligger det ett visst mod i detta steg, som är betecknande för mäster Olofs skaplynne, helst han ännu icke hade sin förebild, Mårten Luther, till föredöme att i detta afseende följa.[1]
Den högsta fasa och ovilja väckte detta giftermål hos den gamla kyrkans främste män. Biskop Hans i Linköping ville ej tro det, när det först omtalades för honom. Obeifrad kunde icke en sådan sak lemnas, och han skref derom på samma dag både till konungen och erkebiskop Johan. För konungen framhöll han den stora förargelse, som detta väckte inom kyrkan, och det tal som började gå derom i landet, att sådant kunde få ske i sjelfva hufvudstaden inför konungens ögon. Han framstälde vidare den oreda, som i en framtid häraf skulle uppkomma, då det blefve fråga om arf och ingen domare ville döma mot lagen, som säger att prestbarn skulle ärfva lika med oäkta barn, huru konungen sjelf då skulle döma, när målet hänskötes till honom. »Och är för den skull mäster Olofs giftermål» – så slutar biskopen – »icke rätt hjonelag eller äktenskap, utan är i bann af samma gerning efter kyrkorätt. Göre ty för Guds skuld och hjelper till det rätta, som en kristen furste bör att göra. Till hvilket mig hoppas att den allsmäktige Guden gifver eder nåden till rikets heder och eders nådes eviga goda förskyllan af Gudi och alla riksens helga patroner, de eder värdes beskärma från allt ondt.»
Biskopen skref detta i tillägget till ett bref, hvari han omhandlar kyrkans rättigheter och det skydd som konungen svurit henne. Konungens svar är i hög grad märkeligt, så väl med afseende på hvad han ansåg sig ega rätt att fordra af kyrkan som med afseende på det ifrågavarande giftermålet.
»Yttermera skrifven I om mäster Olofs giftermål» – heter det – »vet Gud, att vi deraf intet visste, förr än det skedt var, ty vi voro på den tiden i Upsala. Dock nu strax vi fingo eder skrifvelse, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
