Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungen och den nya läran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkan, fick dock Sverige redan följande året 1526 en öfversättning af Nya Testamentet. Det var den 15 Augusti 1526 som denna öfversättning lemnade boktryckeriet i Stockholm. Lika noga som man känner dagen, då det betydelsefulla arbetet blef tillgängligt, lika oviss är man om hvem som är öfversättaren. Det är med denna bibelöfversättning som med folkvisorna, hvilkas författare man icke heller känner. Antingen det nu var arbetets höghet, som afhöll författaren att utsätta sitt namn, eller det var af andra skäl, nog af, man känner honom icke, och man måste nöja sig med gissningar.
Många äro likväl icke att gissa på; blott två, Lars Andersson, konungens kansler, och mäster Olof. Har endera af dem verkstält arbetet, så synes man böra antaga den förre som den sannskyldige, eftersom arbetets sjelfständighet och mognad bättre öfverensstämmer med hans höga ålder. Sannolikt hafva dock båda de namngifne lagt handen vid arbetet. Det är åtminstone en allmänt antagen åsigt.
Vi anse oss icke här kunna förbigå att omnämna ur den ofvannämnda krönikan[1] en skildring af biskop Hans i Linköping och hans sätt att mottaga underrättelsen om det nyas framgång. Några djeknar kommo en gång, berättas det här, från Upsala till biskopen i Linköping, och denne skall då hafva frågat dem, »hvad Lutheranerne predikade»? Djeknarne svarade, »att påfven af dem kallades antikrist och prelaterne antikrists anhang». Då har biskopen yttrat: »Det är icke längesedan riksföreståndaren herr Sten Sture förde mig vid sin högra sida, och nu skall jag utropas för antikrist!» Han sporde vidare, »hvarpå dessa nya läror grundade sig». Och då djeknarne svarade, att de åberopade sig på Paulus, har biskopen rusat upp från sitt säte och i sin ifver utropat: »Bättre hade varit, om Paulus blifvit bränder, än att han skulle varda af hvar man känder!»
Yttrandet är betecknande för mannen och saken. Det visar, huru rotfäst i den gamle kyrkofurstens sinne den åsigt var, att kyrkans helgedomar icke fingo af hopen vidröras, och det står alldeles i öfverensstämmelse med hans åtgöranden ej blott inom sitt stift, utan äfven i afseende på hans förhållande till konungen och den mindre själsstarke erkebiskopen. Påskaftonen år 1525 förnyade han sitt förbud mot spridandet af Luthers skrifter, hvilket förbud skulle anslås på alla kyrko- och klosterportar inom stiftet. Han uttalar häruti sin öfvertygelse om, att det lutherska kätteriet snart skulle afstanna. Han uppräknar deras villomeningar och anklagar dem för att vilja göra kyrkoståndet för lekmän förhatligt, att de uppeggade verldsliga öfverheten att bryta och förändra kyrkans stadgar och vinna en frihet, den de kallade kristlig, men som hellre borde kallas lutherisk eller luciferisk. Alla skulle derför bedja Gud om beskydd för hans kyrka, och Gud skulle ej alltid vredgas på sitt folk.
Tillika införskaffade han sådana böcker, som voro skrifna mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
