Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Konungen och den nya läran
- Mäster Knut och Peder Sunnanväder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Luther, yttrade någon gång, såsom här ofvan, sitt hopp att kätteriet vore i aftagande, och tröttnade aldrig att varna, förmana och klaga, så hos konungen som hos sina vänner. »Konungens hjerta» – sade han i ett bref af år 1526 – »är i Guds hand, som nog förmår af en Saul göra en Paulus, om onda rådgifvare från konungen aflägsnades.»
Han hoppades ännu i sista stund, ännu då konungen med stark arm gjorde ingrepp i kyrkostyrelsen och lät hufvuden falla, som ingen före honom – med undantag af blodskonungen – vågat antasta.
Mäster Knut och Peder Sunnanväder.
I Maj månad 1525 erhöll konung Gustaf ett bref af det märkligaste innehåll och från en landsända, hvarifrån man minst af allt skulle hafva väntat sig något sådant. Det var från Dalkarlarne och skrifvet Valborgsmessodagen (den 1 Maj). »Eders nåde drager väl till minnes» – heter det – »huru många penningar och tjenare I haden, då I gingen här fridlös i skogen när oss. Vi sågo då hvarken tyskar eller danskar, som eder hjelpa ville, utan vi fattige dalkarlar, helsingar, gestrikar och sedan den menige man öfver allt Sveriges rike. I lofvaden och svuren oss då, att I skullen hålla svenske män vid S:t Eriks och Sveriges lag och gamla goda sedvänjor, älska Sveriges allmoge och beskydda kyrkan.»
Så begynner brefvet och fortsattes i samma anda. »Han hade lofvat sina dalkarlar i de dagarna att aldrig mera sätta tro till danske män eller till någon af dem, som hade varit med konung Christian och förderfvat Sveriges rike och svenske män, och derför hade de lofvat honom troskap och försvarat honom mot alla hans ovänner, fast de då icke hade så dyrt köp och sådan utläggning, som de sedan haft. Öfver allt i riket, hvar hans fiender kunde förspörjas, hade de slagit dem, men sedan de sålunda fångat honom allt riket i händer, försmådde han de fattige svenske män och drog här in tyskar och danskar, som hade varit med konung Christian. Dem hade han gifvit rikets penningar, men derför gjorde de riket intet gagn, utan utgästade prester, köpstadsmän och bönder, der de framkommo. I Småland hade konungen lagt tyskar qvar i köpstäderna, i prestgårdarna, och der lefde de skalka med mannom och qvinnom. Sina svenske män hade konungen deremot gifvit hugg och slag och tvingat dem med torn och jern, när de kräfde sin lön. Det ginge syn för sägen, huruledes han hållit sin konungaed, som han svurit hade Sveriges rike och svenske män i Strengnäs.»
»Huru han denna sin ed hållit, det ville de låta till Gud. Okristligen hade han beskattat kyrkor och kloster, prester och munkar och tagit mest alla de klenodier, som gifne och vigde vore till Guds tjenst, som äro monstranser, kalkar, helgedomakar och helga qvinnors skrin, och detta allt hade han onyttigt förskingrat ur riket. Dertill hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0147.html
