Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Knut och Peder Sunnanväder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig den arme flyktingen, som utan deras bistånd aldrig blifvit hvad han nu var – Sveriges konung.
Men detta bref förutsätter åtskilligt, som vi här skola redogöra för. Det kom naturligtvis icke med sitt skarpa och skoningslösa innehåll så plötsligt som en åskvigg från en klar himmel. Konungen hade allt sedan 1524 mottagit bref af oroande innehåll, dock intet så oförbehållsamt slungande anklagelsen i hans ansigte som detta.
Missnöje rådde i landet och dertill äfven misstro. Samla vi anklagelsepunkterna i det anförda brefvet, finna vi, att de hufvudsakligen rörde sig kring den dyra tiden och konungens stränga framfart emot kyrkan, förnämligast hennes egendom, samt det, att han omgaf sig med utländske män. De öfriga klagomålen röra saker, som gjorde konungen mera bekymmer än allmogen, och som härledde sig från en vilseledd och derför oriktig kunskap om rätta förhållandet. Någon fann sin räkning vid att löpa emellan konung Gustaf och dalkarlarne och väcka ond blod.
Dyrhet på de förnämsta nödvändighetsvaror, bristen på penningar och dertill de dryga gärderna, det var väl hvad som i första hand väckte missnöje. Redan kort efter Gustafs återkomst från Malmö hördes klagomål öfver dessa omständigheter och annat, som dermed stod i samband. Stor nöd och fattigdom – hette det – vållades af den dyra tiden, och ingen penning funnes hos allmogen, sedan klippingen lystes af. Fortfore detta länge, så förmådde de aldrig draga skatt och skuld eller sitta vid deras hus och hemman, utan sätta nycklar i dörr och draga dit Gud dem lade råd före. Såsom bevis på den hårda tiden klagade de, att nu måste gifvas mera för ett pund salt, än man några år förut gaf för en hel tunna; en tunna strömming kostade nu lika mycket som förut sex; ett pund gädda lika mycket som förut fyra, och samma förhållande var med allt som de måste köpa.
Vidare klagade de, att de fattige bönderne prejades af de rike, hvilka uppköpte all säd och sedan utmånglade den för dyraste penningen; öfver oredligt köp i städerna; öfver Hedemora stad, emedan det stred mot Dalarnes privilegier att der skulle vara stad; öfver konungens fogdar, som uppköpte allt hvad de kunde öfverkomma och sedan sålde ut det, der största fördelen var för dem; öfver Stockholms borgare, af hvilka de nu voro ganska föraktade. Flera skrifvelser i denna anda dels utbyttes de särskilda Dalsocknarna emellan, dels sändes till konungen. Men det var den märkeliga skilnaden mellan dem och det här ofvan anförda, att i de förra är tonen klagande och bönfallande, icke anklagande och befallande. »Vi bedja eders nåde för Guds skuld» – heter det – »att I viljen veta vårt bästa om detta dyra köp och allt annat, som I oss lofvat hafven alltid, då vi talat med eder.» Klagomålen gälla dock äfven Gustaf Trolle och de utländingar, som Gustaf tagit i sin tjenst, såsom Berent v. Mehlen, hvilka båda väl äro de som åsyftas, då de säga att »här är mycket utländingar kommet i landet, både mälare, troll och djeflar, som stinga sina hufvuden tillhopa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
