Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf och erkebiskop Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åstadkomma på ett halft år, och hans följe var talrikt. Erkebiskopen menar, att konungens män nog oförsynt plundrat hans mat och vin.
Några dagar derefter infann sig konungen i domkapitlet. Här blef åter disputeradt om kyrkans friheter, och konungen deltog deruti personligen. Han sporde doktor Peder Galle till, »hvarifrån kyrkan fått sina privilegier». – »Den heliga kyrkan hade bekommit dem från kristna kejsare, konungar och furstar», svarade doktor Peder och tillade: »Adeln och menige man hade ock gifvit gods och gårdar under kyrkor och kloster till de personers underhåll, hvilka skulle upprätthålla gudstjensten, och dessa gåfvor hade konungar, furstar och herrar sedan stadfäst med deras bref och insegel, på det de orygglige och evige vara skulle.» Konungen sporde då ytterligare, »om icke konungar och furstar kunde efter tidens lägenhet sådana privilegier återtaga, efter de hade utgifvit dem med ringa grund i den heliga skrift och voro bedragna af munkars och presters predikan om skärseld och annat sådant, det aldrig någon med den heliga skrift bevisa kunde».
Härpå kunde doktor Peder intet svara. Då vände konungen sig till erkebiskopen. Men äfven han förblef stilla och sade aldrig ett ord, när han märkte huru konungens vrede steg med hvarje ögonblick. Steg så domprosten Göran Thuresson fram och började med ifver försvara kyrkans privilegier. »Hvad konungar och furstar i förtiden stadfäst hade, det månde ingalunda deras efterkommande rygga eller förändra vid Guds högsta bann och en evig förbannelse.» Domprosten talade länge och ifrigt, men sade ofta i stället för decretales, dekretalerna, hvarpå han ville stödja sin framställning, driketales, och konungen, hvars sinnesuppbrusning lade sig i samma mån som domprostens hetta tilltog, kunde icke låta bli att le vid det ständigt återkommande driketales. När domprosten slutat, sade konungen: »Ja, I dricken nog och talens vid, men riket hafver skadan!»
Han bad derefter domprosten, »att han ur den heliga skrift måtte bevisa sitt tal, så ville han (konungen) sig dermed gerna låta nöja. Han ville icke förneka», sade han, »dugliga prester att njuta deras goda och nödtorfteliga underhåll. Men de andre onyttige, late bukar, som voro försumlige i Herrans vingård och hvarken med predikande eller skrifvande tjena Gud och församlingen, samt blott dugde till att utan förstånd sjunga och vråla i kyrkor och kloster, dem borde man utmönstra och intet underhåll gifva».
Men något bevis ur den heliga skrift kunde domprosten lika litet som någon annan af domkapitelsherrarne framföra.
Efter återkomsten till Stockholm skref konungen till erkebiskopen och kallade honom till sig. Det var i början af sommaren 1526. Erkebiskopen kom och blef insatt i Gråbrödraklostret; detta skulle likväl icke betraktas som ett fängelse. Orsaken till denna åtgärd af konungen var den, att han misstänkte erkebiskopen för hemliga stämplingar med utländingar till konungens och rikets skada. »Det skedde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
