Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf och erkebiskop Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fördenskull», säger Tegel, »att konung Gustaf fruktade för erkebiskopens romerska lister och svinda praktiker.»[1]
Något egentligt brott kunde emellertid icke tillvitas erkebiskopen, hvarför han åter frigafs. Men Gustaf, som numera tydligt nog insåg att mannen snarare stod i vägen för än befordrade det stora verk, som allt mer och mer blef föremål för konungens omsorger, var angelägen att få honom aflägsnad ur riket. Han uppdrog derför åt erkebiskopen att begifva sig till Polen för att underhandla om äktenskap mellan konungen och den polske konung Sigismunds dotter. Erkebiskopen begaf sig på väg och befann sig redan till sjös, då han återkallades och erhöll konungens befallning att begifva sig åt ett helt annat håll, nemligen öfver Finland till Ryssland, der han skulle uppgöra om fred mellan Gustaf och storfursten.
Det berättas, att erkebiskopen, när han nu lemnade Sverige – förmodligen var det efter återkomsten från den afbrutna resan till Polen – landstigit på kusten af Roslagen vid Söderby kyrka. Dit skall han hafva sammankallat presterskapet från den kringliggande orten, omtalat att han i konungens ärenden var stadd på resa till främmande land och bedt hvar och en af de närvarande bistå honom med så mycket möjligt vore, emedan farkosten, som fört hans redbaraste egendom ombord, förlist i skärgården. Han lofvade att vid sin återkomst rikligen vedergälla hvad som nu försträcktes honom. Penningar, silfver, hästar, oxar och annan egendom skall hafva blifvit på grund häraf lemnadt till erkebiskopens understöd. Och de som hade längst till sina hem lånade af rika bönder, eller bådo erkebiskopen vänta tre eller fyra dagar, tills de hunno göra resan hem och åter. Mången lemnade så mycket ifrån sig, att han sedan blef utfattig.
Från Ryssland begaf sig erkebiskopen till Polen. Här synes han länge hafva vistats i Danzig, sysselsatt med underhandlingarna om konungens giftermål. Dessa underhandlingar misslyckades dock, såsom Johannes Magnus sjelf säger, på grund deraf att han ingifvit konung Sigismund att som vilkor uppställa konung Gustafs löfte om obrottslig tillgifvenhet för den gamla kyrkan – ett löfte som Gustaf naturligtvis icke ville gifva.
Men till Sverige kom erkebiskop Johannes aldrig mer. Hans landsflykt var en pröfning af Gud, menade han, och till Sverige ville han icke återvända, förr än han var utrustad med tillräcklig myndighet att der upprätthålla kyrkan. Efter några år blef han verkligen af påfven stadfästad och vigd till erkebiskop, men då hade sådant timat i hans fädernesland, att han ej mera dit kunde återvända.
Efter någon tid begaf han sig från Danzig till Italien och tillbringade sina sista dagar i Venedig och Rom. I Venedig sammanskref han en historia om Göta och Svea konungar, begagnande dertill en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
