Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daljunkaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
söder ut, i Hedemora, Skedvi och Husby socknar, blef han mottagen med hugg och slag och tillbakadrifven.
Tydligare än vid det förra Dalbullret under prelaterne visar sig nu, att tvänne partier funnos bland allmogen. De nämnda sex socknarna stodo afgjordt på konungens sida. Så äfven bergsmännen. Bref sändes så väl till konungen som till de upproriska socknarna. De senare afråddes från det obestånd, som de stode i begrepp att företaga till allas skada och förderf. De tre nordliga socknarna började då draga öronen åt sig och »satte i dag[1] med de andra socknar på en månads tid, inom hvilken tid skulle ransakas och bevis anskaffas, huru derom i sanning var, antingen han (Daljunkaren) var herr Stens son eller ej».
Emellertid skickade konungen krigsfolk upp till Dalarne. Detta förstärktes under vägen af tillströmmande »friske, unge karlar, som godvilligen ville följa», och när konungens män kommo till Båtsta i Tuna socken, der färja gick öfver elfven, kommo Rättvikskarlarne dragandes och slöto sig till dem. På andra sidan elfven lågo Daljunkarens eller »Daltjufvens» – såsom han af konungen kallades – anhängare och de började skjuta med skäktor och pilar tvärt öfver elfven. Så förgingo några dagar; föreslogo så konungens män ett samtal med de upproriske, och sedan gisslan blifvit gifven, gingo 15 män, bland dem de från befrielsekriget bekante Peder Svensson i Vibberboda, Måns Nilsson i Asbo och Anders Persson på Rankhyttan, öfver elfven till upprorsmännen. Vid detta tillfälle bevisade sig Måns Nilsson som en trogen och kraftfull konungens vän. Han bad Dalkarlarne fängsla och binda sig, tills saken blifvit redeligen utransakad. Vore den upproriske mannen herr Sten Stures son, så skulle de få hugga honom (Måns) i stycken. De hade handlat dåligt, i det de så lättfärdigt satt sin tro till en slik lögnare och förrädare, och funnes nu intet annat råd än att antingen utlemna honom och bedja deras rätte herre och konung om nåd och förlåtelse, eller ock skulle konungens krigsfolk jemte bergsmännen och Rättviksmännen så hemsöka och straffa dem, att i de tre socknarna hvarken hund eller hane skulle derefter igenlefva.
Dalkarlarne stodo i en ring omkring Måns och de öfriga af konungens män, och sedan de underhandlat en stund med hvarandra, bådo de att konungens män ville träda ut ur ringen, medan de öfverlade. Så skedde äfven, och när de åter inträdde i ringen, framlemnade de upproriske tolf besvärspunkter, hvilka skulle sändas till konungen. En herr Efvert och Jeppe Hansson på Kopparberget skickades med dessa punkter till konungen i Upsala. Här uppsattes ett långt och utförligt svaromål på alla punkterna. Dalkarlarne hade klagat öfver myntet, att det var för stort; öfver mynthuset i Vesterås, att det ej hölls vid makt; öfver olaga gärder; öfver krigsfolkets förläggande i kloster och köpstäder; öfver dyrt köp.; öfver förstörande af en del kyrkor och kloster; öfver förhållen lön till konungens fotgängare; öfver att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
