Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daljunkaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nödvändigt att förflytta orten för den snart sammanträdande riksdagen från Söderköping till Vesterås, hvarifrån han lättare kunde hålla öga på Dalarne och hvad som der tilldrog sig. Det var sedan underrättelsen om denna ändring i afseende på orten för riksmötet kommit biskop Hans Brask till handa, som han skref det ofvannämnda brefvet af den 23 Maj till Thure Jönsson. Han säger deruti bland annat: »Det den skalk i Dalarne (falske Nils Sture) säger sig förmoda bistånd af eder eller andra goda män i riket, att få sig dermed bifall, hvilket han eljest tilläfventyrs ej bekomma kunde, sätter ingen tro till, den något godt vet, annat än den som bättre tror honom än eder.»
Det synes sålunda, som om rykten varit gängse om vidsträckta förbindelser inom riket för den bland Dalallmogen uppträdande äfventyraren. Men bland dalkarlarne sjelfve var till en början hans framgång ingalunda afgjord, och till och med i de nordliga socknar, der han först visade sig, fick han af Rättvikskarlarne det svar, att de ingalunda ville anse honom för den som han gaf sig ut för, och äfven om han vore Sten Stures son, vore de dock – menade de – mera pligtige konung Gustaf, som hulpit dem och Sveriges rike ur förtryck och elände. Häraf insåg Daljunkaren, att han måste se sig om efter vidare hjelp och vände tillbaka, bedjande de norra socknarna blifva honom trogna, tills han återkomme, ty han begaf sig nu till Norge, hvarifrån han hoppades snart återvända.
I Norge rönte bedragaren ett synnerligen godt emottagande. Man trodde här allmänt, att han verkligen var Sten Stures son, och då en svensk, som befans i Norge och personligen kände den verklige Nils Stensson, hvilken han fordom sett, då han var »Peder Kanslers dräng», tillfrågades om flyktingen och sade, »att denne icke var den Nils Stensson, som han sett i Sverige», så troddes han icke, utan man ansåg förändringen i Nils Stenssons utseende vara en följd af sorger och bedröfvelser och hård medfart. Det var den ofvannämnde Peder Sunnanväders trogna vän fru Ingerd, som yttrade detta. Hon omfattade med stor värma ynglingen, som hon fullt och fast ansåg vara den döde riksföreståndarens son. Varma vänner fann han äfven i bröderna Vincents och Ove Lunge, Erik Ugerup och Mårten Skinkel. Han blef äfven trolofvad med fru Ingerds dotter och erhöll många och dyrbara skänker, bland annat af erkebiskop Olof en stor, förgyld halskedja. Man finner lätt att sådant skulle bidraga att stärka äfventyraren i hans förhoppningar om en lyckosam utgång på sitt vågspel.
När han återkom till Dalarne, var också hans uppträdande ett helt annat än förut. Han förde ordentlig hofstat, slog eget mynt och gick mera fritt och öppet till väga. Sinnesstämningen i Dalarne var ungefär densamma. Missnöje rådde med konungen, men derför icke någon synnerlig lust att lyssna till ränksmidaren. Hos de ofvannämnda socknarna fann han samma tillgifvenhet, men aldrig så litet han kom söder ut mötte honom åter kallsinnighet. Rättvikskarlarne voro honom fortfarande obenägne, så äfven bönderne i Gagnef och Tuna. Längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
