Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vestgötaherrarnes uppror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock intet, man var alltid som halfgrå mot honom. Orsaken var, att han hade så få rättsinniga vänner och tjenare med förstånd och vilja att uttolka hans saker till det bästa, och han kunde ej heller sådana bekomma, förr än det påfviska väldet var till det mesta utrotadt. Aldrig hade dalkarlarne varit så lätta till uppror med Sunnanväder och Daljunkaren, hvar de icke haft en vrång mening om konungen. De trodde, att han ville fördrifva och förtrycka den kristna religionen och införa i riket en orätt och kättersk tro. Gammalt folk och i synnerhet gamla prester blåste öron och hjerta fulla på allmogen med sådana beskyllningar, så att konungen måtte tala så väl och blidkeliga eller så hårdt och skarpt han ville, det blef lika illa taget och vändt till det värsta. När han väl talade, sade de, att han ville smeka dem med en harefot; talade han skarpt, sade de sig intet annat af honom hafva att vänta än skatter och utlagor, bannor och ond ord, och att han ville förderfva dem och hela riket. Med de landskap, som sutto stilla, var ock intet annat än skrymteri, ty de gjorde det allenast af räddhåga, efter de hörde, huru han med väldig hand bragt dalkarlarne och norrlanden till lydnad».
Gamla förhållanden, som varat under århundraden, gamla sedvänjor och bruk, hvilka inrotat sig och liksom sammanväxt med ett folks väsende, kunna icke, likt ogräset i en örtagård, uppryckas och bortskaffas med ens. De måste så småningom förändras och öfvergå i andra former. Och huru varsamt än konungen gick till väga med sitt uppryckningsarbete, sin bortrensning af gammalt ogräs, så fans dock mycket, som genom hvad som hittills blifvit vidgjordt, synnerligast genom Vesterås riksdag, låg liksom uppryckt med roten, men utan att kunna bortskaffas, och derför förpestade luften omkring sig. Detta var fallet med klostren, och den klagan, de verop, som höjdes af deras forna invånare, funno genklang öfver allt i landet, medan man med afsky vände sig bort lika mycket från de munkar och nunnor, hvilka gifte sig, som från dem bland de senare, hvilka nedsjönko till offentliga skökor.
I städerna var väl detta mindre förhållandet än på landsbygden. I Stockholm dref man ordentligt gyckel med Svartbröderna, då de klagade att de intet mer hade att lefva af. Det var i December 1528 som Svartbrödernes prior jemte trenne af bröderna uppträdde på Stockholms rådstuga och tillkännagåfvo sin nöd samt bådo om ett godt råd. De hade vändt sig till konungen, sade de, och han hade funnit skäl vara för dem att lemna klostret, emedan dem vore ondt att svälta derinne. Sedan de klagande afträdt, upplyste rådets skrifvare, mäster Olof, att han dagen förut på konungens befallning tagit klostret i besigtning och funnit munkarnes klagan grundad. Rådet öfverlade, och sedan munkarne åter blifvit inkallade, tillkännagafs för dem, »att efter de icke kunde lifnära sig i klostret, så kunde ej heller de gode männen af rådet förhålla dem derinne; de hade ej satt dem derin, de drefvo dem ej heller derut. Kunde de vara derinne, så kunde man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
