Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vestgötaherrarnes uppror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föregående året. En till Vestergötland afskickad predikant hade väl nödgats fly derifrån och kommit tillbaka till Upland – han hade, när han inträdde i skolstugan i Skara för att föreläsa öfver Mathæi evangelium, blifvit så mottagen med stenar och kastyxor, att han med nöd kommit undan med lifvet, och en hans medbroder, som flytt till Vadstena, hade blifvit bortjagad från predikstolen, när han höll sin första predikan i domkyrkan – men detta kunde vara enstaka utbrott af de påfviskes ovilja. Då inlupo underrättelser att i Småland och Vestergötland upproret stod i full låga.
Konungens syster, fru Margareta, grefve Johans gemål, hade på återresa från Tyskland blifvit anhållen och satt i fängsligt förvar i Jönköping, och kort dessförinnan hade de upproriske öfverfallit och ihjelslagit konungens fogde i Nydala kloster. På Tiveden samlade sig snart 1,000 beväpnade vestgötabönder och höllo det vigtiga passet vid Hofva besatt, så att inga underrättelser derifrån kunde erhållas.
Själen i detta uppror var den gamle rikshofmästaren Thure Jönsson och biskop Magnus Haraldsson i Skara, omkring hvilka stälde sig Vestergötlands och rikets förnämste män, Måns Bryntesson, Nils Olofsson (Vinge), Thure Eriksson (Bielke), Axel Posse, Mats Kafle, Thord Bonde och Nils Olausson. Herr Thure Jönsson sjelf var den äldste i rådet, nära befryndad med konungen – han hade varit gift med Anna Vasa, en halfsyster till konungens fader – och åtnjöt derigenom mycket anseende, liksom äfven deraf att han under en lång följd af år varit lagman i Vestergötland. Konung Gustaf hade äfven försett honom med många förläningar och han var dessutom en mäkta rik man, som egde gods i alla tre rikena, derutinnan påminnande om den forna tiden, då slikt var ganska vanligt inom de stora slägterna. En synnerlig vän till biskop Hans Brask och sjelf liksom denne af naturliga skäl tillgifven det gamla, hvari han uppväxt och hvarvid han var van, hade han på riksdagen i Vesterås tagit den gamle vännens parti och efter förmåga sökt bekämpa det nya. Utsigten att föröka sin egendom på kyrkans bekostnad hade väl utöfvat inflytande äfven på honom, men då konungen sedan klagade, att herr Thure gjorde kronan ringa tjenst för sina förläningar, bidrog detta att öka hans missnöje liksom äfven rådets dom i en arfstvist med konungen.
Denna sistnämnda motgång framställes som den tändande gnistan i afseende på den gamle herrens förhållande till konungen. Rådet dömde honom att återbära en tredjedel af arfvet, emedan det icke var lagfånget och således enligt Sveriges lag borde återgå. I vredesmod svor då herr Thure att icke längre vilja hörsamma den kätterske konungen, och började bearbeta sina fränder och vänner samt i första rummet sina söner. Trenne af dessa intaga för denna tid framstående rum, Johan och Lars såsom konungens trofaste vänner, Göran såsom en den gamla kyrkan tillgifven man. Den sistnämnde var domprost i erkestiftet och var genast färdig att lyssna till sin faders uppmaningar. De båda andra bröderne åter lemnade ofördröjligen sin faders bref till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
