Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vestgötaherrarnes uppror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevakningen vid Hofva, att han skulle hemförlofva folket och genast begifva sig till dem. Samma befallning sändes ock till Nils Arfvidsson i Jönköping. Båda infunno sig, och herrarne sporde dem efter de bref, som de mottagit att försända uppåt riket. Borgmästaren tog då fram en bundt sammanvikna papper, som han kastade på elden, sägande, »att herrarne nu kunde vara trygga för de bref, de skrifvit». Herr Nils åter upplyste, att emedan alla vägar och stigar i Nerike voro besatta med konungens folk, hade han icke efter utgången af Larfsmötet vågat uppsända brefven utan uppbränt dem.
Alla dessa bref hade emellertid kommit i konungens händer. Borgmästaren hade bedragit herrarne och skickat de verkliga brefven till konungen samt kastat värdelöst papper på elden. I Hofva hade herr Nils sjelf blifvit dragen vid näsan af en vid namn Hans Våghals. Denne, som var född i Vestergötland, hade blifvit nedsänd som spejare att skaffa underrättelser om de upproriskes förehafvande, och hade äfvenledes lyckligt och väl kommit förbi det vid Hofva uppstälda manskapet, men låtit efter några veckors förlopp med flit gripa sig af denna vakt. Då var han stadd på återresa och förde med sig några ostar, som han aktade försälja uppe i bygden. På herr Nils’ tilltal, att han var en spejare, svarade han, att han icke sett Upland på fyra år, utan vistats i Vestergötland hos sin slägt. Han blef dock förd till Länsmansgården och fyra karlar sattes att vakta honom. Men här låtsade han sig efter några dagar blifva så illa sjuk, att man trodde honom vara nära sitt yttersta, och länsmannen lät bädda en säng åt honom samt tröstade honom så godt han kunde. En vacker dag, när Hans befann sig ensam i stugan, fick han syn på en ask, som stod afsides på en hylla. Han var icke sen att undersöka den och fann deruti en mängd af de upproriske herrarnes bref. Han satte genast asken på sitt ställe och började åter stånka och låta illa, såsom förut, så att hvar man trodde, att det nu skulle lida med honom. Men om natten, när alla lågo i djup sömn, steg han upp, bemäktigade sig brefasken och begaf sig i väg samt lyckades återigen komma förbi vakten upp till konungen.
Sådan är den vanliga framställningen af detta uppror och utgången af detsamma. Huru denna krönikans skildring står tillsammans med det ofvannämnda brefvet, är svårt att säga till följd af bristande underrättelser. Der är möjligt, att det uppsattes, men aldrig afskickades, sedan mötet på Larfs hed tog en för herrarne så oväntad vändning. Fruktan för konungens makt, de bedragna förhoppningarna om hjelp från de öfriga landskapen, slutligen det anhang konungen egde inom sjelfva Vestergötland, hvars allmoge dertill så villigt lät sitt handlingssätt bestämmas af brefven från de andra menighetema i riket – se der hvad som bröt styrkan i Vestgötaherrarnes uppror!
Emellertid anlände från Lekaryd till Vestergötland de ombud, hvilka östgötaherrarne och konungens utskickade sändt till småländingarne att underhandla med dem. Dessa ombud, hvilka voro domherrar från Linköping, borgmästare och rådmän från Linköping, Vadstena, Skeninge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
