Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges omgifning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sverige betala 68,681 lybska mark. Dessutom hade Lybeckarne en fordran på 8,689 lybska mark, hvilken summa de hade försträckt i reda penningar. Inalles belöpte sig således Sveriges skuld då till 77,370 lybska mark. Betalnings vilkoren bestämdes så, att den förra summan skulle betalas med en fjärdedel årligen från och med år 1529; den senare under åren 1533 och 1534 med hälften årligen.
Men denna gäld var för stor för att kunna betalas med de vanliga tillgångarna, och konung Gustaf måste se sig om efter medel, som icke betungade allmogen. Detta medel trodde han sig finna i de dyrbara kyrkoklockorna. Härom öfverlades på ett rådsmöte i Upsala i början af år 1530. Kyrkorna voro i allmänhet rikt försedda med klockor, de flesta egde tre till fyra, men många fem. Af dessa borde lätt en kunna umbäras, och det beslöts, att en klocka näst den största skulle uttagas af hvarje kyrka, kapell och kloster i alla rikets städer.
Tvänne af riksens råd fingo i uppdrag att begifva sig till tjugondedagsmarknaden i Enköping – en marknad som på denna tid var mycket besökt af köpstadsmännen från nästan alla rikets städer – för att der samtala med köpstadsmännen och delgifva dem rådets beslut. Köpstadsmännen blefvo, såsom naturligt var, förvånade öfver hvad de hörde, men de insågo tillika hvilken skada handeln skulle lida, om skulden blefve ogulden, och då de derjemte hade i allmänhet mera frisinta grundsatser än landsbygdens invånare, kunde de lätt försona sig med mistningen af något, som blott genom de påfviske presternes invigning hade vunnit sin helighet, och derför gåfvo de snart sitt samtycke till rådets beslut. Verkställandet af detta beslut försiggick utan buller. Redan i Juli voro klockorna förda till de större sjöstäderna – Stockholm, Söderköping, Kalmar och Lödöse – för att derifrån afgå till Lybeck. Äfven de finska städerna och de sockenkyrkor som lågo vid sjösidan skulle lemna sina klockor, något som äfven skedde, ehuru något senare – vid Olofsmessan.
Hvad som sålunda åstadkoms, var dock otillräckligt. Mera måste derför anskaffas, och påminnelser om betalning framfördes af den från Malmömötet bekante Herman Israel, hvilken kom som sändebud från Lybeck och andra hansestäder, »påkräfvande betalning strängt och hårdt, endels med undsägelse och hot». Då sammankallade konungen ett herremöte till Örebro i Januari 1531. Här beslöts att äfven landsförsamlingarna skulle utlemna sina klockor, och kungliga ombud skulle afgå till de särskilda landskapen att afhandla med allmogen om saken.
Instruktionen för dessa ombud finnes i behåll. Först skulle allmogen påminnas om nöden under befrielsekriget och att på den tiden icke mycket låg på kistbottnen att föra örlig med, så att riket derför kommit i sin stora gäld, som oaktadt betydliga afbetalningar ännu var ogulden. För att nu så litet som möjligt betunga allmogen var det rådets och konungens mening, att landsbygden skulle följa köpstädernas föredöme och utlemna den största klockan från sina kyrkor, hvarförutom äfven årets kyrkotionde dertill skulle afses. Ville någon socken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
