Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockekriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras landskap och privilegier, i det han kom dragandes öfver Brunbäcks elf så stark och så ofta, honom godt syntes, Dalarne och bergslagen oåtsporda och utan deras minne, det ingen riksens herre eller konung någonsin tillförene dristat sig till. Varen män, I dalkarlar» – så slutade han – »och låter eder icke oftare blifva kättade i ring af konungen, såsom det för icke längesedan skedde på Tuna gärde!»
Detta var ett tal alldeles efter dalkarlarnes sinne, och de tackade Måns Nilsson samt ville välja honom till höfvidsman. Han afböjde det, men sade, att han ville med råd och dåd bistå den som blefve vald, samt icke spara sin egendom. Dalkarlarne utvalde då Nils i Söderby, en myndig bergsman i Åhls socken, till höfvidsman, och denne drog upp i Leksand, stämmande allmogen till sig och omtalande, hvad råd Måns Nilsson gifvit. När nu konungens män kommo dragande från de norra socknarna, omringades de här i Leksand af bönderna, hvilka sporde dem till, »om de ville hafva klockor», hvarpå de Öfverföllos så med hugg och slag af påkar och yxhamrar, att föga lif var qvar hos dem. Synnerligen illa tilltygades fogden Lars Eriksson.
Detta uppträde i Leksand följdes snart af liknande i de andra dalsocknarne. Bud utgingo, att de skulle taga igen klockorna, innan det blef öppet vatten, då det vore för sent. Nu togo Tunamännen igen sin klocka i Hedeboda, och Nils i Söderby jemte Peder Larsson i Bergsäng stormade i spetsen för 150 Tuna- och Leksandsbönder samt några bergsmän ned till Hedemora, der de plundrade konungsgården; det var tidigt på lördagsmorgonen den 1 April, dagen före palmsöndagen. Något derefter drogo de in i Vestmanland och till Räfvelstad, som då egdes af Thure Eriksson (Bielke), och hvilken gård de alldeles utplundrade. Härefter började rörelsen gripa vidare omkring sig. Allmogen i de härad, som ligga närmast vester om Vesterås – Tuhundra, Snäfringe och Åkerbo – drogo till denna stad och togo der igen sina klockor. Äfven i Nerike började allmogen blifva orolig, och i Gestrikland drogo Thorsåkers socknemän till Gefle och återtogo sina klockor.
Konung Gustaf, som på förhand insåg, huru farlig denna fråga om klockorna var, sökte vinna dalallmogen genom en vänlig skrifvelse. Han skref ett nytt bref, sedan underrättelse ingått om uppträdet i Leksand. »Det kunde hafva skett» – skrifver konungen – »till följd af några förbrytelser å fogdens sida. Var det för klockornas skull, så hade hvarken fogden eller konungen varit vållande dertill. Kunde dandemännen finna någon bättre råd till den svåra gäldens betalande, vore väl. Att gå strängt till väga, vare sig med klockor eller annat, det hade hvarken varit konungens eller rådets befallning i någon måtto. De hade sändt konungen sitt öppna bref under sitt lands insegel, att de ville gifva sina klockor; konungen tviflade derför icke, att, om Leksandsuppträdet hade skett för klockornas skull, så var det icke alla utan några få, hvilka i sin dryckenskap eller annan sin öfverdådighet företagit slikt öfvervåld.»
Emellertid ingick en skrifvelse från dalkarlarne sjelfve, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
