Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockekriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
biskopen i Vesterås Peter, lagmannen Johan Olsson, Lars Thureson samt ytterligare trenne. De framförde sitt ärende och försäkrade, att sedan klockorna blifvit aflemnade, skulle icke vidare några afgifter affordras dalkarlarne. Något knot hördes till en början icke af, och socknarna började utlemna sina klockor. Socknenmännen i Tuna nedtogo sjelfve sin största klocka och förde den ned till Hedeboda. Gagnäf och Leksand följde föredömet, om ock med någon motvilja. Så äfven de norra socknarne, Rättvik, Mora och Orsa.
Men medan de, hvilka skulle mottaga klockorna och bland hvilka var konungens fogde Lars Eriksson, underhandlade med allmogen i dessa nordliga socknar, kommo de myndigaste männen från Leksands, Gagnäfs och Åls socknar ned till Måns Nilsson i Aspeboda, spörjande honom till råds, »om de skulle taga till godo, att deras heliga klockor, som voro både kristnade, smorda och vigda, så toges dem ifrån, eller om de skulle deruppå göra något motstånd.»
Måns Nilsson, densamme som så redeligen bistod konung Gustaf under Daljunkarens uppror och som dessförinnan sedan Gustafs förföljelsetid är för oss väl bekant, var den rikaste och myndigaste mannen på sin tid i hela Dalarne. En sägen går, att han skall hafva utbränt en källare i berget med fläsk, hvilken källare derefter burit namn af »fläskkällaren». Han skall hafva egt stor del i Kopparberget, der ännu en grufva bär namnet af »Måns Nilssons grufva». Han skall ock hafva försträckt konung Gustaf pengar och derför fått myntet i pant. Af allt detta växte bergsmannens sinne och han yttrade månget öfvermodigt ord. »Efter hans lycksalighet, fördel och goda dagar» – säger Tegel – »voro nu så mångfaldiga, så att hjertat begynte svälla och uppblåsas af högmod, så förmådde hans ben nu icke längre sådant draga.» Hvad som nu hade gjort den myndige mannen fiendtligt sinnad mot konungen, vet man icke. Af hvad man känner om hans yttranden skulle man vilja antaga, att hans missnöje hade till någon del sin grund i konungens framfärd 1528. Konungens stränghet, må hända i Måns Nilssons liksom i fleres tanka för stor, hans egenmäktighet, den allmänna nöden, ringaktningen för de män, hvilka gjort så mycket för Gustaf och hvilka varit vana att af Sturarne behandlas på helt annat sätt – allt detta kunde nog väcka tankar af missmod och harm i ett stolt och myndigt sinne.
Sedan han hört hvad de utsände dalkarlarne hade att säga, lade han råd med en annan Gustafs vän från förföljelsetiden, Anders Persson på Rankhyttan, och några andra bergsmän, samt gaf sedan de spörjande bönderna det svar, »att när de kommo tillbaka, som utfordrade klockorna, skulle de gifva dem så många hugg, som de mest orkade bära, dock icke slå dem till döds. Efter den dagen» – tillade han – »ville han aldrig mer hålla med konung Gustaf, utan göra honom allt ondt, och hade han väl så många penningar och så stor förmögenhet, att han tordes sätta upp ett kif med konung Gustaf. Detta måtte väl förtryta alla dem som bodde ofvan Långheden, att konungen ofta kränkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
