Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockekriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbaka, och föra dem till höfvidsmännen för de upproriske. När de berättade för konungen, huru det gått med deras färd, sade han: »Det är nu dalkarlarnes tid att svärma, vår tid kommer väl ock en gång, och när den kommer, vele vi försöka, hvad Gud gifver lycka till.»
Dalkarlarne dristade sig till slut att utskrifva ett möte i Arboga till Eriksmessan (den 18 Maj) för att öfverlägga och besluta om den uppkomna tvedrägten rörande »den kristliga tron» och om klockorna. Brefvet skulle gå från härad till härad enligt den stränga tillsägelse, hvarmed det slutade: »Gånge detta bref länsman från länsman vid lif och gods». Oaktadt detta maktbud synes det dock icke hafva blifvit något af med detta möte. Man har i behåll ett bref från helsingarne, hvari de säga sig väl vilja blifva vid det gamla förbundet och broderskapet, men de afrådde dalkarlarne från att i oträngdt mål företaga något obestånd och förklarade sig icke vilja komma till det beramade mötet.
Till samma tid hade konungen utlyst ett möte till Upsala. Åtföljd af många rådsherrar och riddare samt en väldig skara krigsfolk, red konungen på S:t Eriks dag ut till gamla Upsala, der han med sina herrar red upp på tingshögen, hvarifrån burspråk plägade hållas. Nedanför på slätten befann sig Uplands församlade allmoge, och bakom konungen på ett pilskotts afstånd höll hans krigsfolk nere på gärdet. Konungen sjelf liksom hans herrar voro iklädde blänkande harnesk och hjelmar, så att det var en ståtlig anblick att se dem. Konungen talade sjelf till allmogen. Han ville gerna tacka dem för deras trohet, om han fortfarande kunde förlita sig derpå. »Hvarför hafven I icke» – sporde han dem till bland annat – »dragit till den herredagen i Arboga, som edra goda vänner ofvan Långheden eder tillskrifvit och begärt?» Bönderne svarade, »att de hade der intet att beställa».
Konungen började sedan tala om klockorna och redogjorde för orsaken, hvarföre man nödgats tillgripa dem. Men då började en hop bland bönderna »att bruka munnen och låta höra sig med onda ord». Detta uppväckte konungens vrede, så att han drog ut sitt svärd och tumlade om på sin häst, ropande till bönderna: »Nu gitter jag icke längre lida eder onda mun, slån till, om I hafven mod; jag vill med min hop försöka, hvem af oss som skall behålla platsen.» Detta sätt att taga saken omstämde böndernes sinne. De föllo på knä och bådo om nåd, och på rådsherrarnes förbön erhöllo de den, och blef rörande klockorna beslutadt, att der klockorna voro förhållna, skulle de ovilkorligen utlemnas, så att man en gång blefve fri från den tryckande gälden, helst det kom alla till gagn att hafva vänner i de tyska städerna, ehvad som påkomma kunde.
Slutligen upplästes några bref, som Thure Jönsson och Gustaf Trolle jemte andra förrädare inskickat i Danmark att befordra den fördrifne konung Christians sak till det bästa i hans forna riken. Då ingenting så mycket som inbördes tvedrägt och uppror kunde understödja förrädarnes plan, var det nödvändigt ej blott att söka bibehålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
