Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockekriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enighet, utan äfven att behålla de tyska städerna till vänner. Alla de närvarande beslöto ock att stå faste med hvarandra, ehvad som påkomma kunde.
Om hvad som beslutats på detta möte tillskrefs dalkarlarne den 20 Maj med uppmaning till dem att afstå från sitt företag, då de skulle erhålla konungens förlåtelse och nåd. Detta, äfvensom konungens klokhet att genom foglighet och mindre eftergifter återställa lugnet i de landskap, der oro och motstånd försports, samt slutligen det sätt, hvarpå konungen behandlade dalkarlarne sjelfve, allt detta bidrog att återföra lugnet äfven i denna landsända. Konungen betedde sig nemligen som om han alldeles förgätit dalkarlarne.
Der gingo de och höllo vakt med spjut och bågar i sina skogar och sågo grymma ut, men dag gick efter dag, och ingen konung Gustaf hördes af, icke heller kom något bud eller något krigsfolk på hans vägnar uppåt Långheden. Dalkarlarne förundrade sig och visste ej rätt, hvad de skulle företaga sig. Till slut började de ledas vid skogen, helst när de besinnade, att de derigenom försummade sitt eget, så att hustru och barn måste sakna födan. De började derför draga hem, hvar till sitt. Dock lade sig missnöjet först så småningom. Först bestämde de sådana vilkor för sitt nedläggande af vapen, att de sjelfve insågo omöjligheten af deras erhållande. Derefter skrefvo de till riksens råd, uppställande något fogligare vilkor för klockornas utlemnande.
Rådet svarade, att dalkarlarnes begäran vore snarare att betrakta som en öfverträdelse från rikets män än som benägenhet att göra ett med dem. »Det vore föga beskedligt» – hette det vidare – »att besvära menige man i hela riket för en enda landsändas skull, i synnerhet om sådana stycken hvarom man redan blifvit ense.»
Då skrefvo dalkarlarne till konungen sjelf och bådo honom i ödmjuka ordalag, »att han för Guds skull och för deras böns skull ville öfverse med det buller en del bland dem af oförstånd hade företagit». De erbjödo tillika 2,000 mark, som de bådo konungen taga af hela deras landsända för deras klockor. Vore han ännu dermed icke belåten, ville de efterfölja hans vilja, så långt deras krafter förslogo. Detta bref skrefs i Augusti.
Konungens svar på denna skrifvelse lät vänta på sig. Den kom först i November, men det innehöll löfte om den begärda nåden. I slutet af denna månad skrefvo dalkarlarne ett nytt bref till konungen, försäkrande om sin trohet. Konungens gunst, mildhet och nåd ville de med lif och hals gerna förskylla, när de derom tillsagda vordo.
Dermed var i sjelfva verket detta daluppror slut, men det hade liksom det föregående ett efterspel, som vi vilja skildra, sedan vi först framstält ett par andra vigtiga tilldragelser, nemligen huru Sverige fick sin förste lutherske erkebiskop, konungens giftermål och den landsflyktige konung Christians sista försök att återvinna sina riken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
