Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Christian Tyranns historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sände till konung Fredrik om hösten 1531, blefvo der liggande obegagnade.
Konung Christian hade sjelf, då han misslyckats i sitt försök att taga Aggerhus från Måns Gyllenstierna, hvilken var slottsherre derstädes, begifvit sig till Thure Jönsson i Viken. På nyåret 1532 befann han sig i Kongelf, och svenskarne lågo på andra sidan elfven vid Lödöse. Desse beslöto att våga ett anfall på Christians folk, och Severin Kijl bröt upp med 3,000 ryttare eller hofmän, såsom de då kallades, alla i blanka harnesk. Konung Christian såg dem, när de kommo ridande öfver den tillfrusna elfven mot Hisingen. Han skiftade färg, när han fick se det ståtliga rytteriet, och han säges hafva vändt sig till Thure Jönsson, som stod vid hans sida, och sagt: »Allt hafver du, herr Thure, bedragit mig, ty du hafver sagt och gjort mig vis, att i Sverige skulle inga hofmän vara. Hvad äro nu desse, som jag ser – månne de äro käringar»? Konungen var utom sig af vrede, och morgonen derpå fans herr Thure liggande hufvudlös på Kongelfs gata. Sådan blef den förrädarens lön.
Christian måste emellertid vara betänkt på att möta det hotande anfallet, och han tog de bästa mått och steg, hvarvid han synnerligen väl hjelptes af sin noggranna kännedom om ortförhållandena. Han uppstälde sitt folk i en fyrkant bakom en liten å, hvilken aldrig brukade vara fullkomligt tillfrusen. Till höger om sig hade han stora elfven. Sjelf stälde han sig med sitt yppersta folk något på sidan mellan tvänne berg. När nu de svenske ryttarne kommo ridande och fingo se det fiendtliga fotfolket, men blott en ringa hop till häst, ryckte de frimodigt fram, menande sig vinna en lätt seger. De hade dock icke hunnit halfvägs öfver den lilla ån, förr än de främste nedstörtade genom den svaga isen. En förfärlig villervalla uppstod. Det var omöjligt att komma öfver, man måste vända, och i detsamma lät Christian alla sina kanoner spela, så att han tillfogade sin fiende en betydlig förlust.
Svenskarne drogo sig tillbaka till Lödöse, och Christian gick öfver elfven litet från Bohus samt drog fram till Skeplanda kyrka, der han blef liggande något mer än en vecka, sökande skaffa sig tillförsel af lifsmedel, hvarpå han i synnerhet led brist. Detta misslyckades dock alldeles för honom. Svenskarne öfverföllo de spridda hoparne och gjorde dem vägen så trång, att ganska få kommo tillbaka till Christian af dem som utsändes. Detta förstörande småkrig och den uteblifna tillförseln tvang Christian att bryta upp, men när han kom tillbaka till Opslo, var hans makt af svält och köld och sjukdomar så hopsmält, att han icke egde mer än 2,000 man. Här lefde han nu som konung ett par månader bortåt.
För Sverige och Gustaf blef det i och med detsamma mera lugnt, men utan tvifvel påskyndades frågan om Viken genom de förhållanden, hvari nu Gustaf stod till Fredrik, till ett slutligt afgörande, såsom vi här ofvan omtalat.
Tidigt på våren 1532 kommo ändtligen några danska skepp i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
